Aftonbladet – 11 september 1854, sida 3

så väl som jag. Då han öfvergaf mig för att befordra mitt bästa — han skulle aldrig hafva öfvergifvit mig för sin egen skull — är jag viss på, att hans hjerta var nära att brista af denna pröfning. Han skall icke känna sig glad en enda minut förr än han kommer tillbaka., Berätta mig mera om honomp, sade Louise. Jag skall aldrig fråga dig mer. Hvar bodde ni? Vi reste omkring i landet och hade ingen fast vistelseort. Pappa är, Sissy uttalade blott hviskande det förfärliga ordet, en paJa8. En som får folk att skrattan, sade Louise med en nick, som skulle betyda att hon förstod meningen af ordet. Ja, men ibland ville de inte skratta, och då gret pappa. På sista tiden skrattade de blott sällan, och han brukade komma hem i förtviflan. Pappa liknar ej de flesta andra. De, som ej kände honom så väl som jag och ej höllo af honom så innerligt som jag, kunde tro att han ej var rätt vid sina sinnen. Ibland spelade de honom spratt; men de anade alrig, hur djupt han kände dem och hur modfälld han var, när han var ensam med mig. Han var mycket, mycket känsligare än de trodde. Och du var hans tröst i alla hans sorger. Hon nickade, medan tårarne runno ned utför hennes kinder. Jag hoppas det, och pappa sa att jag var det. Detvar också derföre att han blef så rädd och modlös, och emedan han kände attban sjelf var så ringa, svag, okunnig och hjelplös (det brukade vara hans egna ord) som han så gerna ville att jag skulle lära mig mycket och bli olika honom. Jag brukade läsa för honom för att muntra honom, och det tyckte han så mycket om. Det var några oriktiga böcker — jag får al