Aftonbladet – 11 september 1854, sida 3

Och det allravörsta är, att ehuru min stackars pappa önskade så mycket att jag skulle lära något, och ehuru jag så gerna vill lära, efter han önskade det, fruktar jag att jag ej har håg derför., Louise stod och betraktade det vackra, blygsamma hufvudet, som sänkte sig blygt inför henne tills det åter lyftes för att se på henne. Derpå frågade hon: Kunde då din far sjelf så mycket, Sissy, efter han önskade att du också skulle få en god undervisning ? Sissy dröjde litet med svaret och röjde så tydligt sitt medvetande om att de voro nära att beträda förbuden mark, att Louise tillade: Det är ingen som hör oss, och till och med om så vore, tror jag ej att någon skulle finna något ondt i en så oskyldig fråga. Nej, miss Louise, svarade Sissy, uppmuntrad häraf, och skakande på hufvudet, pappa kan endast mycket litet. Han kan bara skrifva, och det är blott få gom kunna läsa hvad han skrifvit, ehuru det för mig går lätt nog. Din mor? Pappa säger att hon var ordentligt lärd. Hon dog, då jag föddes. Hon var,, med darrande stämma gjorde Sissy denna förfärliga bekännelse, hon var dansös., Älskade din far henne? Louise gjorde dessa frågor med ett lifligt och oroligt intresse, som likt en landsfiykting irrade omkring och gömde sig på ensliga orter. Ack ja! Lika innerligt som han håller af mig. Han älskade mig först för hennes skull. Han bar mig omkring med sig, medan jag ännu var mycket liten. Vi ha icke sedan dess varit åtskilda. Och likväl öfverger han dig nu, Sissy? Blott för mitt eget bästa, Ingen förstår honom så väl som jag; ingen känner honom