Aftonbladet – 11 september 1854, sida 3

drig tala om dem här — men vi visste icke att det var något ondt uti dem. Och han tyckte om dem?, sade Louise, hvars forskande blick hela tiden hvilade på Sissy. Ja mycket. De höllo honom mången gång ifrån det som ej var honom nyttigt. Och mången afton glömde han sina sorger för sin nyfikenhet att få veta om sultanen skulle låta damen fortsätta sin historia eller lata afhugga henne hufvudet förr än den var slut. Och din far var jemt vänlig emot dig — ända till slutet? frågade Louise, i det hon öfverträdde den stora grundsatsen och ideligen undrade. Alltid, alltid! sade Sissy, hopknäppande händerna; vänligare och ändå vänligare än jag kan beskrifva. Jag såg honom blott en enda gång ond, men det var ej på mig, utan på Merrylegs. Merrylegs,, hviskande meddelade hon detta rysliga faktum, är hans dresserade hund., Men hvarför blef han då ond på hunden? frågade Louise. Straxt de kommo hem från representationen befallde pappa Merrylegs att hoppa upp på ryggen af de två stolarne och stå tvärs öfver dem, som är en af hans konster. Han såg på pappa och lydde icke straxt. Allting hade gått på tok för pappa den qvällen och han hade ej lyckats roa publiken. Han ropade att sjelfva hunden visste att det gick baklänges för honom, och att den ej hade något medlidande med honom. Derpå började ban slå hunden, och jag blef rädd och ropade: Pappa, pappa, gör ej djuret illa, som håller så mycket af dig! Gud förlåte dig, pappa! Håll upp! Och ban höll upp; hunden var blodig och pappa låg gråtande på golfvet med hunden i sina armar, och Merrylegs slickade hans ansigte.