Aftonbladet – 9 september 1854, sida 3

Unga Thomas uttalade dessa åsigter i det han satt grensle öfver en stol framför kakelugnen med armarne bakom sig på stolkarmen och sitt trumpna ansigte hvilande mot dessa. Hans syster satt i den mörka kakelugnsvrån och säg än på honom, än på de lysande gnistorna som föllo ned på hällen. Hvad mig angår, sade Tom, i det han med sina trumpna händer friserade sitt hår på alla möjliga sätt och vis, är jag en åsna, det är hvad jag är. Jag är lika egensinnig som en åsna, jag är dummare än en åsna, jag har lika många nöjen som en åsna, och jag kunde ha lust att sparka som en åsna. Dock inte mig heller, Tom ? Nej Lou; dig vill jag inte något ondt. Jag undantog också dig ifrån början. Jag vet icke hvad denna — lustiga gamla — gulsiktiga grafvård till en gård, (Tom hade gjort en paus för att utfinna en tillräckligt smickrande och betecknande benämning på den faderliga boningen och tycktes för ett ögonblick lätta sitt hjerta genom den kraftiga allitteration han gifvit den — skulle vara utan dig., Huru Tom? Är det din verkliga och uppriktiga mening? Ja naturligtvis, men hvartill tjenar väl att tala derom!, svarade Tom, i det han gned ansigtet mot sin rockärm liksom för att späka köttet och bringa det i samklang med sin andliga varelse. Emedan jag, Tom), sade hans syster, som emellertid tyst betraktat gnistorna, ju äldre jag blir, ofta sitter här och undrar och tänker på hur olyckligt det är att jag icke bättre kan försona dig med hemmet. Jag kan icke hvad andra unga flickor kunna. Jag kan hvarken spela eller sjunga för dig. Jag kan ej tala med dig om något som kan roa dig, ty jag ser aldrig någonting roligt och läser aldrig några roande böcker som det skulle vara dig ett nöje eller en förströelse att tala om när du är trött. Det gör ju inte jag heller. Jag är lika