Aftonbladet – 8 september 1854, sida 3

— --- . —— wjj nu Den Slearyska filosofien utvecklades medan de gingo utför trapporna, och filosofens orörliga öga, liksom dess rörliga, förlorade s nart de tre gestalterna och korgen i mörkret på ga tan. SJUNDE KAPITLET. Som mr Bounderby var ungkarl, förestod ett äldre fruntimmer hans hushåll mot en viss årlig lön. Mrs Sparsit var detta fruntimnaers namn, och hon var en framstående figur vid sidan af mr Bounderbys char, när den kom rullande i triumf med ödmjukhetens Don Ranudo sittande inuti. Ty mrs Sparsit hade ej blott sett bättre dagar, utan hade också en förnäm slägt. Hon hade en grandtant i lifvet, som ännu den dag i dag kallades lady Scadgers. Den aflidne mr Sparsit, efter hvilken hon var enka, hade på mödernet varit hvad mrs Sparsit ännu städse kallade en Powler,. Fremmande personer med inskränkta kunskaper och trög fattningsförmåga märktes understundom röja okunnighet om hvad en Powler var, och till och med synas osäkra om det var ett yrke, ett politiskt parti eller en trosbekännelse. Men de mera upplysta behöfde icke underrättas om att Powler var en gammal ätt, som kunde räkna sina anor så utomordentligt långt tillbaka, att det alls icke var underligt om den stundom tappade bort sig, — hvilket den också gjort temligen ofta hvad raffel, hebreiska penningetransaktioner och konkursdomstolen beträffar. Salig mr Sparsit, som på mödernet varit en Powler, gifte sig med detta fruntimmer, som på fädernet var en Scadgers. Lady Scadgers — en ofantligt tjock gammal dam med en orimlig aptit på köttmat och ett gåtolikt ben, som nu i fjorton år vägrat att lemna sängen — hade bragt detta parti å bane, då Sparsit nyss blifvit myndig och i synnerhet utmärkte