kall och het på banan när ni var ung, tkulle; er rött tquire, ej hållit bättre än min. Derom är jag öfvertygad, sade mr Gradgrind. Hvad tkall det vara tquire, medan ni väntar? Tkall det vara terry? gif det blott ett namn, sade mr Sleany med gästfri otvungenhet. Ingenting för mig, jag tackar er,, sade mr Gradgrind. ,Täg ej tå, tquire. Hvad täger er vän? Om ni ännu ej förtärt något, tå tag en betk. Hans dotter Josefine — en vacker, blond, adertonårig flicka, som vid två års ålder blifvit fastbunden på hästryggen och vid fyllda tolf år gjort sitt testamente, som hon alltid bar på sig och deri hon som sin sista önskan begärt att bli dragen till grafven af de två skäckiga klipparne — utbröt nu: Tyst pappa! Han har kommit tillbaka. Och in kom Sissy Jupe, inspringande i rummet som hon sprungit ut derutur. Och när hon såg dem alla samlade och såg deras blickar och ej såg sin far ibland dem, brast hon i den ynkligaste råt och kastade sig i armarna på den talangfullaste lindansarinnan, som böjde sig ned öfver henne för att trösta henne och gråta med henne. Det är en evig tkam, på min heder är det icke det, sade Sleary. O, min älskade far, min goda, öma far, hvart har du gått? Jag vet att du gått för att söka göra mig något godt. Du har gått bort för min skull, jag är viss derpå. Huru beklagansvärd och hjelplös skall du ej vara utan mig, min stackars far, tills du kommer tillbaka! Det var så rörande att höra henne säga detta och mycket af samma slag, med uppåt vändt ansigte och armarne utsträckta, I:ksom hon sökt att qvarhålla hans bortvikande skugga och omfamna den, att ingen enda talade ett ord förrän mr Bounderby, som började bli otålig, tog saken om hand.