lad på hvarje individ, till den sorgligaste obetydlighet. Men icke desto mindre fanns det hos dessa menniskor en påfallande vänlighet och barnslighet, en egendomlig oförmåga till något slag af strängt arbete förenad med en outtröttlig beredvillighet att hjelpa och beklaga hvarandra, som förtjente ofta lika mycken aktning och alltid lika mycken ädel uttydning som hvardagsdygderna hos hvilken annan menniskoklass i verlden som helst. Sist af alla inträdde mr Sleary, — en axelbred man, som redan är nämndt, med ett stillastående och ett rörligt öga, en röst, (om den ens kan kallas så), som liknade ansträngningarne af en gammal sprucken bälg, ett slappt och uttryckslöst ansigte och ett hufvud som aldrig var nyktert och aldrig helt och hållet rusigt. Tquire! sade mr Sleary, som var besvärad af andtäppa och hvars andedrägt var alltför tjock och tung för bokstafven s. (Sdmjukaste tjenare! En tärdeles ledtam affär det här. Ni har hört att man tror det min Clown och hant hund förtvunnit? Han vände sig till mr Gradgrind, som svarade Jap. vÄr det er aftigt att göra något för den tackart flickan, tquire, fortfor han, aftagande sin hatt och torkande svettremmen med sin näsduk som han för detta ändamål hade liggande i hattkullen. Jag har ett förslag att göra henne när hon kommer tillbaka,, sade mr Gradgrind. Glad att höra det, tquire. Icke som om jag öntkade att bli af med henne, lika litet tom jag vill tå i vägen för hennes lycka. Jag är beredd att taga henne till elev, ehuru hon redan är nog gammal. Min rött är litet het, tquire, och det är ej lätt för någon att förtå mig, tom ej känner mig, men.om ni lika ofta tom jag blifvit kall och het, het och kall,