——— H—— LL — Rörande de af oss förut omtalade rysknorska förvecklingarne skrifves den 27 Aug. från Christiania till Fedrelandet,: Storthinget har nyligen genom lag stadfästat .de provisoriska anstalter, som regeringen 1852 blef nödsakad att träffa i anledning af den norsk-finska gränsens spärrning genom ett maktspråk af den ryska sjelfherrskaren. Genom denna spärrning upphörde, såsom ni torde erinra, den ömsesidiga rättigheten för norska och ryska lappar att läta sina renhjordar på vissa tider af året beta på den andra sidan af gränsen, en rätt, som icke blott var grundad i de naturliga förhällandena och hade urminnes tiders häfd, utan äfven genom den ännu gällande gränstraktaten af 1751 hade blifvit omgärdad med en sädan okränkbarhet, att till och med icke utbrottet af ett krig mellan Finlands och Norges suveräner skulle störa dessa gränsboers urgamla rättigheter. Det ensidiga upphäfvandet af detta förhällande frän Rysslands sida var alltså hvarken mer eller mindre än ett tillkännagifvande af att det ryska hofvet icke anser sig bundet genom de äldsta och högtidligaste folkrättsliga traktater och traditioner, och sälunda likaväl genom ett maktspråk kan flytta sjeliva riksgränsen som det nu har brutit dessa bestämmelser. Men czaren kallar sig ju arfving till Norge och det har länge varit den allmänna meningen, att Finmarken är den första lotten af arfvet, som han är sinnad att tillträda. Genom att beständigt göra bräk och svårigheter, genom att alltid hälla säret öppet, skulle det kanske lyckats Rysslands äregiriga politik att bringa en mindre fosterlandssinnad befolkning, som på grund af lokala och traditionella förhällanden alltid stätt i nära förbindelse med Ryssland, att föredraga den mäktigares herravälde framför den svagare statens. HFinmarkens inbyggare ha emellertid vid många tillfällen ädagalagt ett upplyst tänkesätt och i handling visat sitt intresse för sitt fosterland, och om de norska statsmakterna behandla sina polartrakters befolkning: med den liberalitet, som den kan fordra, kan man med trygghet antaga, att de icke frivilligt välja ett undersätligt förhällande under en fremmande, despotisk makt, så mycket mindre som de exemplar af dennas undersäter, hvilka de ha tillfälle att se, efter all beskrifning äro lefvande vittnesbörd om den förnedring, hvartill ett folk kan nedsjunka under en absolutistisk styrelse. I fråga om den omtalade kränkningen af de traktatsenliga förpligtelserna frän den starkares sida kunde det icke bli fräga om annat: än KT TT rv mr rg VTI