Aftonbladet – 8 september 1854, sida 1

STUCKHOULIR, den 8 Sept. Vi omtalade redan förliden tisdag att statsutskottet, hvarest jernvägsfrågan under slutet af förra och början af innevarande vecka varit fiitigt ventilerad, för det närvarande afstyrkt allt anslag till de i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna såkallade stambanorna, och åtnöjt sig med att tillstyrka ett anslag till förberedande undersökningar allt intill nästa riksdag. Då utskottets betänkande ännu icke blifvit i tryck tillgängligt, kunna vi naturligtvis icke bedöma de motiver hvarpå utskottet fotar sitt beslut, att under det hela landet och isynnerhet dess vestligare provinser, bokstafiigen sucka efter att komma j skyndsamt åtnjutande af dessa kommunikationsmedel, hvilka innebära den enda möjligheten att rätt verksamt lyfta dess åkerbruk, dess industri och dess allmänna företag, efter bästa förmåga för en lång tiderymd afstyra hvarje aktift steg till dessa fördelars uppnående och i stället utkasta betydliga summor på dessa comparative Darstellungen af sannolikheter och möjligheter för alla möjliga jernvägsliniers anläggande, hvilka sannolikt icke skulle komma att medföra annat resultat än att för obestämd tid uppskjuta anläggandet af de linier, om behofvet af hvilkas inrättning i första rummet man redan länge varit ense. Vikunna omöjligen förklara detta oväntade beslut, som icke lärer berott af den förseglade sedeln och följaktligen icke synes hafva varit någon politisk partifråga utan verkligen blifvit fattadt med en majoritet af fem röster, annorlunda än att utskottet funnit frågan i den kongliga propositionen, hvilken vi i tisdags meddelade, så ofullständigt utredd, att utskottet icke vågat derpå bygga någon annan än en i förtäckta ord afvisande åtgärd, och att det följaktligen är regeringen som äfven i denna angelägenhet får bära förnämsta skulden för de, så vidt det af utskottet beror, uteblifvande resultaterna. Och, i sanning, när man läser den ifrågavarande kongl. propositionen uti ett så ytterst maktpåliggande ämne, af så vidsträckt omfattning och så utomordentlig financiel vigt, kan man icke annat än häpna öfver den löslighet, den saknad af nästan alla öfvertygande motiver, den frånvaro af all slags utredning, som utmärker denna likasom beklagligen så många andra af regeringens propositioner till Rikets Ständer. När man dermed jemförer till exempel, för att endast hålla oss inom Skandinasvien, den proposition, som för några år sedan af norska regeringen framlades för Norges storthing, angående den numera der fullbordade jernvägsanläggningen mellan Christiania och Eisvold, skall man upptäcka en omätlig skilnad i alla hänseenden. Man får der icke, som i den svenska regeringens proposition, läsa huru t. ex. det är bekant att statsbanorna i Belgien efter en viges metod inbringat 00 procent, huruledes man mångenstädes lärer vara betänkt på den eller den åtgärden, eller att behofvet af en viss i den kongl. propositionen omförmäld åtgärd förmäles hafva visat sig till och med i England,, huruledes kostnaden på continenten af de större jernvägarne uppgifves hafva varit omkring 00 0. 8. v. Sådant. kan numera svårligen passera i en flyktigt utkastad och endast för dagen beräknad tidningsartikel eller i ett estemporeradt tal, men i ett officielt betänkande, som skall ligga till säker grund för lagstiftande maktens beslut är det ännu mindre på sitt ställe och inger ett ovilkorligt misstroende till insigterna och allvaret hos de personer, som med så ringa omsigt behandlat frågan, Och i samma rigtning är ämnet äfven i öfriga delar bebandladt. När t. ex. Kongl, Maj:t yttrar sig i den tvistefråga, som sednast sysselsatt och splittrat statsutskottet, nemligen hvilkendera af stambanorna bör anses vara den som i främsta rummet bör företagas, finner man derför in