Aftonbladet – 5 september 1854, sida 3

den för konungariket blifvit framlagd för den danska riksdagen, vara stridande mot de af regeringen gifna löften samt emot grundlagens bestämmelser. 2) I denna förordnings föreskrifter om sammansättningen och ordnandet af det gemensamma riksrådet och om dess blott rädgifvande inflytelse på lagstiftning och statshusbållning se vi ett förnekande af de grundsatser, som äro väsentliga för en fri författning och på hvilka vår grundlag är byggd. 3) Vi hta på riksdagens enighet och fasthet i förhållasde till en minister, som icke kan ega landets förtroende, då det för helstaten säväl som för de särskilda statsdelarne tillstyrkt författningslagar, som stå i en sådan strid med Danmarks grundlag, att de måste splittra i stället för att förena — och då den antydt en tolkning af det för Slesvig tagna förbebållet, som icke öfverensstämmer med den verkliga meningen, den som statsrädet sjelf uttryckligen erkänt den 13 Febr. 1852, en tolkning, hvars begagnande till att göra ingrepp i den grundlag, som af konung och folk blifvit antagen till obrottsligt efterlefvande, kan framkalla skakningar, hvilkas följder ingen kan förutse. 4) Vi vilja som medborgare i ett fritt land bidraga till att hvarje beslut, som riksdagen tager, för au häfda folkets rätt, erhåller sin fulla författningsenliga betydelse. Första punkten antogs enhälligt utan debatt. Den andra likasä. Då den tredje föredrogs tog kaptenen och bryggaren Jacobsen till ordet, för att motivera misstroendet till ministeren, dels genom att framställa den skilload mellan landsdelarne, som de utfärdade författningarne för Holstein och Slesvig hade framkallat och det hat som hertigdömenas folk kände mot danska folket för den ofrihet som denna odanska mi nistör påbördat dem, dels genom att upplysa sammanhanget med det förbehåll, som är gjordt i inledningen till grundlagen. Han påminte om Monrad: interpellation den 13 Febr. 1852 och det alldeles bestamda svar, som på statsrådets vägnar då afgafs af finansministern grefve Sponneck; han påminte om det undvikande svar, som Örsted på sista riksdager hade gifvit uppå samma fråga. Och då man nu slut ligen i motiverna till förordningen af den 26 Juli ho tar att använda det nämnda förbehållet för att god tyckligen förändra grundlagen, sä skulle det vara er så oredlig handling, att hvarje ärlig dansk man måst betrakta den med förakt. Efter detta föredrag, son ouppbörligt afbröts af bifallsyttripgar, gjorde F. Barfod den anmärkningen, att man borde bibehålla det autentiska och officiella namnet Danmarks rikes srundlag och icke blott skrifva Danmarks grundlag. Bankdirektören Hansen förklarade, att bestyrelsen gerna gick in på detta förslag, men begagnade till fället att yttra, att Eiderpolitiken nu vore uppgifven och att man stod pä basis af den 28 Jan. 1852. Härtill anmärkte OC. Ploug, att kungörelsen af den 28 Jan. icke vore någon grundlag, icke en gång en lag. utan ett program eller ett projekt, som ministeren hade pätagit sig att utföra. Detta hade ministeren icke kunnat, ty förordningen af den 26 Juli vore i flera punkter uti strid med kungörelsen, och för sä vidt den till en del sökte att utföra densamma vore der af en sådan beskaffenhet, att alla danska män måste önska, att detta försök mätte misslyckas. Men missl,ckades utförandet af kungörelsen, så stode man åter vid Eiderpoltiken. Den tredje resolutionon antogs derefter enhälligt liksom de tvä första. Vid den fjerde begärde grosshandl. Broberg ordet. Han utvecklade med en värma och kraft, som hänförde församlingen, att riksdagen möjl:gen skulle anse det för sin pligt att ställa ministeren för r:ksrätt och att neka skatterna. Men om den skulle företaga så allvarsamma steg, så måste den kunna Ita på folkets bistånd och genom denna resolution förpligtade man sig att på hvarje lagligt sätt lemna detta biständ. Dä resolutionerna sålunda voro antagna, framställde professor M. Hammer:ch ett förslag om hvad som vidare vore att företaga. Detta gick ut derpå, att dessa nu antagna resolutioner skulle sändas till alla filialföreningar i landsorten och, då de blifvit bifallna af dessa, tillställas riksdagen. Dessa resolutioner skulle, upprepade öfver hela landet, vara den helsning som folket sände det om få dagar sammanträdande riksrädet ; de skulle säga detsamma, att folket icke låter fräntaga sig sin lag liga rätt och frihet. Förslaget antogs. Grossh. Adler framställde derpå det förslaget att sällskapet skulle gevast sammanskjuta en fond, ur hvilken de embetsmän, som afsuttes för det de handlade efter sin öfvertygelse, kunde få ersättning för den inkomst, som de mistade. Han erbjöd för sin del 1000 riksbanksdaler till denna fond. Detta förslag understöddes af hrr Holm och Salomon samt grosshandl. Danchell och Puggaard, hvilken sistnämnde gjorde det förslaget, som antogs, att man straxt skulle skrifva sina bidrag på de med ledamöternas namn betecknade inträdeskorter och aflemna dessa vid utgången. Mötet upplöstes med ett lefve grundlagen! Den i detta möte på stående fot gjorda insamlingen till en fond för embetsmän, som godtyckligen afsättas, uppgick till 14,025 rdr, hvaribland flera årliga bidrag. Prof. Clausen har i en till Fadrelandet, insänd uppsats gifvit en förklaring öfver sin afsägelse af riksdagsmannaskapet. Han anser embetsmän, såsom de äro ställda i Danmark, i närvarande ögonblick och i allmänhet i stormiga tider icke vara de rätta och naturliga anförarne för oppositionen i den allvarliga och genomgripande form, som nu blifvit en sorglig nödvändighet,. De böra spara sig till det yttersta, då det kan komma i fråga att våga det yttersta. Men i ett ögonblick som detta gäller det icke om betydliga arbetskrafter, utan om män, som vilja sluta krets och stå fast,, män med fosterländskt, frihetsälskande sinne och med fotfäste i medborgares aktning och förtroende. Att finna sådana män bör icke vara svårt, och det är ett missförstånd att betrakta vissa enskilda personer, såsom de der en gång för alla äro utsedda till att bära dagens tunga och hetta. BELGIEN. Enligt Indep. belge, har flyktingsfrågan icke varit någon medverkande orsak till ministerkrisen. Anledningen till densamma skall deremot vara den, att ministeren var öfvertygad derom att den under kamrarnes förestående session skulle komma i minoritet i frågorna om religionsundervisningens meddeJande i mellanskolorna samt om fattigunderstöd, då dess förslag hvarken skulle tillfredsställa det liberala eller det klerikala partiet. BÄTTEGÅNGSock POLISSAKER. Inför rädhusrättens 6:te afd. förekom i dag åter det andra i ordningen af de mot ansvarige utgifvaren af tidningen Alltid Folkets röst, f. korporalen Nils Burström väckte tryckfrihetsätal, derföre attkonungens nuvarande rådgifvare skuile i nämnde tidning blifvit emädade. Jurymän utsågo3 nu och valdes, af åklagaren: en af de arderton isvenska akademien kongl. sekreteraren Strindholm, rådmannen Wahlberg, t. f. intendenten Nyström (utesluten af svaranden) och professor Boheman. Af svaranden: riksdagsfullmäktigen, prosten Carlander, rådman Billström, Pehr Sahlström och Ola Månsson (utesluten