ler gjort sig det onödiga besväret att åter ined stör sta sorgfällighet påkläda liket dess vid dödstillfälle åhafde kläder, skjorta, vest, byxor och rock, och ter iklädt denna kostym kasta liket i likkistan, sj synes denna besigtning, hvaröfver ett ordentligt be sigtningsinstrument väl bordt upprättas, sä att mar åtminstone fått kännedom om de ntrovärdige, persc nernas namn, hvilka tillika med stadsvaktmästas:e Lindblom erhöllo det för deras yrken och beställ iin gar säkerligen alldeles främmande uppdraget att ar ställa en medicolegal besigtning af liket till utrön and af dödsorsaken, endast öka den mängd af vidwade ligheter, som i denna sak kommit vederbörande ti last. Skulle nu äfven denna så kallade besigtnin; verkligen egt rum, hvilket vi dock på ganska god grunder betvifla, så ger densamma, på så sätt till gången, ej ringaste grund till bestämmandet af döds orsaken. Hvad hr borgmästaren för öfrigt andragit, utgör dels en försäkran, att han ej afvetat eller anbefalli likets förande till Upsala anatomiinrättning, dels ock ett försök att visa obehöfligheten af någon laga undersökni2g om den oss ännu oförklarliga tilldragel sen. Skulle ordningen i Sigtuna stad, den första af alla orter i Sverge der ett ordnadt samhälle uppstätt, nu så nedsjunkit, att en underordnad tjensteman kunde tiltro sig på eget bevåg och utan erhållet tillstånd afforsla afiidne stadsborgares lik till Upsala anatomiinrättning, innan ens liken blifvit i stadgad ordning af prest jordfästade eller genom formligt beslut i följd af föregående laga undersökning bestämdt att jordfästning ej finge ega rum, så, man mäste tillstå det, står det högst illa till, och högst oförklarligt blifver alltid att hr borgmästaren först kunnat anmoda stadens kyrkoherde ati i Upsala efterhöra om nu ifrågavarande lik vore behöfligt på anatomieinrättningen, och sedermera förvåna sig och häpna deröfver att man skickat liket dit, hvilket hr borgmästaren säledes numera måste anse för en aldeles afvita handling, men den hr borgmästaren nyligen, efter det den inträffat, troligen ansåg lika klok som lagenlig, eftersom hr borgmästaren låtit den opåtald passera. Försöket att få Lindblom till syndabock, tro vi säledes ej gerna kan lyckas. Beträffande åter hr borgmästarens förmenande, att all undersökning i ifrågavarande fall vore onödig, samt att uppenbart vore, det vär fader sjelf förkortat sitt lif och fört en ogudaktig lefnad, såsom bevis hvarpå anföres att han vid ett tillfälle med ena han den fattat Sigtunafiskalen i polisongen och med den andra viftat, i följd af hvilka förhållanden hr borgmästaren och enligt sitt använda uttryck ansåge hooom för ett värdigt föremål för dissekatorns (?) knif, vilja vi endast erinra, att vär faders läge vid det tillfalle han död påträffades och öfrige härmed sammanhängande omständigheter långt från att berättiga till antagandet af ett sjelfmord fast heldre tyckas ädagalägga att ett sådant ej inträffat, utan att vär far ljutit döden af någon annan outredd orsak, hvilken möjligen lätt kunnat utredas om hr borgmästaren, sin pligt likmätigt, genast på bar gersing anställt laga och i lag anbefalld undersökning i stället att genom kyrkoherden börja en underhandling med anatomie-inrättningen i Upsala om likets dittransporterande. Det är just underlåtenheten i berörde fall, som mest ligger hr borgmästaren till last, och hvilken underlåtenhet vi ock strängeligen doifra, öfvertygade att högsta äklagaremakten i sambället ej med likgiltighet skall erfara en dylik grof vårdslöshet och egenmäktighet, som haft till följd, att vär faders stoft ej ens med en christlig bön blifvit nedmylladt i jorden, utan handteradt värre än en förvunnen missdådares jordiska qvarlefvor. Polisongsbrotiet mot Sigtuna stads fiskal gilla vi ingalunda, atan anse detsamma lika grymt som olagligt; men då vär fader härföre redan i sin lifstid undergätt 28 lygas vatten och bröd, bör väl denna hemska för brytelse vara godtgjord, utan att någon ytterligare bestraffning borde utkräfvas på hans döda kropp. Hvad hr borgmästaren i öfrigt behagar yttra om vår faders lefnad, så äro vi jäfvige att härom tala, men vilja endast upplysa, att han emot oss städse visat en faders hela ömhet och tillgifvenhet, som ålägger oss vörda hans minne och freda detsamma från den skam och nesa, som genom hr borgmästarens förfarande vid nu anmärkte förhållanden blifvit det pätryckte. Slutligen anse vi oss skyldige förklara, att endast och allenast en barnslig pietet, i förening med en stark känsla af bitter förnärmelse, föranledt vär anörde klagan, hvilken alltså ingalunda, säsom hr borgnästaren antyder, har sin grund i nägot vårt förhjelpande att tjena en annan persons hämndlystnad. Vi vidblifva alltså vår framställda klagan, under ast förhoppning, att kongl. justitiekanslers-embetet ned det allvar och nit, som sjelfva saken förtjenar, eifrar den uppenbara vårdslöshet, försumlighet och genmäktighet, som i anmärkte förhällanden ligga ej nindre hr borgmästaren C. W. Bahrmån, än kyrkoerden i Sigtuna hr O. Alm, till last. Stockholm den 25 Augusti 1854. Josefina Garbom. Johan G. Garbom. UDEN TNE