Aftonbladet – 4 september 1854, sida 1

är sjölägenhet jör Fraktgods med Skonerten GLUNTEN, Kapten Sjölander. Fartyget lUgger vid Norra Vågen och klarerar Onsdagen den 6:te September. STOCKHOLB, vu 4 Sept. Till afgörande hos riksstånden förekommer inom kort den vigtiga jernvägsfrågan, och med den skola utan tvifvel en mängd lokala och särskilda intressen vakna till lif och verksamhet, hvilka, ehuru hvar för sig aktningsvärda och giltiga, likväl tillsammans icke lära kunna annat än menligt verka på frågans behandlingi det hela. Dettorde derföre, innan denna maktpåliggande angelägenhet kommer till ståndens handläggning, vara skäl att angifva några allmänna synpunkter, ur hvilka den synes oss för närvarande företrädesvis böra betraktas. Vi behöfva ej härvid gå tillbaka till frågan om jernvägars nytta och nödvändighet eller om möjligheten af deras anläggande i vårt fädernesland; i detta fall har den allmänna öfvertygelsen lyckligtvis redan bestämt sig. Det är väl numera ingen som ej inser att detta slags förbindelser äro ett af hufvudmedlen, ja hufvudvilkoren för genomförandet af det utvecklingsarbete, hvilket är de moderna samhällenas närmast föreliggande uppgift. Både nyttan och möjligheten deraf äro, ehuru ännu endast i mindre skala, faktiskt ådagalagda såväl i vårt eget land som i det vestra brödralandet, Frågan är nu endast huruvida de närvarande tidsomständigheternas beskaffenhet måste utöfva något inflytande på jernvägssakens behandling i vårt fädernesland, och i svaret på denna fråga torde man äfven kunna hemta en ledning för besvarande af en annan fråga, nemligen hvar och huru man skall begynna. Om det någonsin varit politiskt vigtigt för ett land såsom Sverge att ega en sjelfständig och i möjligaste mån oafbruten beröring med den öfriga verlden, så är detta framförallt förhållandet i närvarande ögonblick, då en strid upptändt sig mellan det vestra och östra Europa, hvars slut man icke kan förutse, men hvars egentliga afgörande utan allt tvifvel kommer att ega rum i eller i närheten af det haf som omsluter Sverge i dess största utsträckning. Äfven om segelfarten på Östersjön, som genom oföränderliga naturförhållanden är inskränkt till hälften eller i bästa fall två tredjedelar af året, vore öppen alla tolf månaderna i stället för sex eller åtta, så gifver denna förbindelse icke tillräcklig säkerhet, då man ej med bestämdhet kan förutse hvilken politisk ställning de makter som innebafva dess södra kust komma att intaga i framtiden. Deremot erbjuder oss Vesterhafvet en nästan året om öppen segelfart och en obehindrad förbindelse med de länder, som äro vära naturliga bundsförvandter och hvilkas vänskap vi i längden, utan att äfventyra vår sjelfständighet, svårligen kunna umbära. Värdet af den förbindelse med det vestra Europas stater, hvilken vi här antydt, är dock ej beroende af de politiska konjunkturerna för ögonblicket. Sina betydligaste handelsfördelar, sin ädlaste kultur, sina bästa impulser har vårt samhälle länge hemtat från vestern och skall utan tvifvel göra det allt framgent. Ja, man bör hoppas att sedan krigets åskor tystnat, skall samma välgörande inflytelse af vesterlandets kultur genom oss fortsprida sig till de östra kustländerna, från hvilka moskovitisk statsklokhet fruktlöst kämpar att utestänga det, och att det svenska fastlandet skall, till sin egen fromma, i framtiden blifva en förbindelsebrygga mellan östern och vestern i Europa. Vi ämna ej här uppehålla oss vid de enskilda fördelarne utaf en af årstidernas vexlingar oafbruten beröring mellan Österoch Vesterhafven, en snabb och säker förbindelse mellan rikets två största städer och betydligaste militära etablisserkenter, möjligheten atti hast koncentrera våra stridskrafter på ena eller andra sidan, den alltid öppna kommunikationen med utlandet, oberoende af de makter som beherrska Östersjöns östra och södra kuster. Sed-n årbundradets början, och ännu längre tillbaka, har allt detta varit mer eller mindre tydligt insedt, och sammanbindandet af Sverges östra och vestra kuster har varit grundtånken uti våra största nationella företag, från Göta kanal till den på innevarande riksdag afgifna kongliga propositionen i jernvägsfrågan. Ehuru litet sistnämnda proposition än i öfrigt må tillfredsställa de fordringar man har rätt att ställa på en regerings omtanka för sitt lands vigtigaste ekonomiska angelägenheter, måste man beredvilligt erkänna riktigheten af den tanke som deri uttalas, att fullbordandet af jernvägslinien mellan Stockholm och Göteborg bör blifva första föremålet för statsmakternas omsorger och för ständernas frikostighet. Tankarne må vara delade om ändamålsenligheten af det första steget på denna bana, som togs af de förra ständerna, genom den af dem åtagna räntegarantien för Köping-Hult-banan, och vi kunna cj ännat än djupt beklaga den ringa framsång som hittills åtföljt detta vigtiga företag. Men sedan en gåns steget är taget, fordrar aktningen för oss sjelfva, och den välförstådda nyttan derjemte, att taga det fullt ut, med tillbörligt tillgodogörande af den under tiden vunna erfarenheten, som, om den äfven varit mindre angenäm, dock icke varit utan sina helsosamma lärdomar. Vi känna icke med säkerhet huruvida under vår danska grannstats sednaste inre slitningar någon definitiv uppgörelse blifvit träffad angående utförandet af den föreslagna jernbanan genom Jylland till yttersta spetsen af denna halfö. Deremot veta vi med bestämahet, att den genom Slesvig löpande jernvägssträckan, som skall förena den jutska halfön med det europeiska Jernbanssystemet, redan är till en stor del fulländad och öppen