Aftonbladet – 1 september 1854, sida 2

binett; exemplaren voro väl ordnade och försedda med påskrifter, och stenoch metallbitarne sågo ut som de blifvit lösbrutna från sina modersubstanser med dessa förfärligt bårda instrumenter — deras egna namn; och, för att här begagna mig af ett uttryck ur den enfaldiga berättelsen om Peter Piper, som dock aldrig letat sig väg till deras barnkammare: Om de små snåla Gradgrindarne ville ha mera än detta, hvad i himlens namn ville då de små snåla Gradgrindarne ha? Deras far fortsatte sin väg i en hoppfull och belåten sinnesstämning. Han var en öm far — på sitt sätt; men han skulle troligen, om han, som Sissy Jupe, blifvit ansatt med en definition, beskrifvit sig sjelf som en butmärkt praktisk far. Han hade en särskild förkärlek för ordet utmärkt praktisk,, som ansågs hafva en särskild tillämpning på honom. Vid alla offentliga möten som höllos i Coketown, för hvilket ändamäl som helst, kunde man vara säker på att få höra någon Coketownsbo begagna sig af tillfället för att anspela på sin utmärkt praktiske vän Gradgrind. Detta behagade alltid den utmärkt praktiske vännen. Han visste att det var en svärd som han hade rätt att fordra, men denna gärd var honom icke desto mindre alltid välkommen. Han hade hunnit det neutrala område straxt utanför staden, som hvarken var stad eller land utan begge i försämrad upplaga, då hans öra träff des af ljudet af musik. Den skräls lande och slamrande orkestern vid en konstridartrupp, som slagit sig ned i en träpav:ljong, boll nu som bist på att spela upp. Fn fana, som svajade fran spetsen at templet, törkunnade för menskligheten att det var pSlearvs konstridartrupp som 10g dess välvilja i anspråk. Sleary sjelf, en starkt b:gd, modern staty, med en pennioglåda framför