Aftonbladet – 31 augusti 1854, sida 1

DFranvIins UllverEnIing, sa nar sadant skett derföre, att vi ansett Bondeståndet icke hafva saknat allt skäl att få frågan om skatten hänvisad till bevillningsutskottets pröfning. Vi äro icke nog lyckliga att, såsom Svenska Tidningen, finna denna fråga så enkel och klar; att ju icke två meningar derom ärligen kunna finnas, ehuru vi å andra sidan icke vilja bestrida svårigheten, om ock icke omöjligheten, af att frågan om skattens belopp lösryckes från det sammanhang, hvaruti hon står till det af tre stånd redan antagna förslaget och behandlas af annat utskott; och vi hafva fördenskull icke ansett nödigt att på förhand ingå i en grundlagstolkning, som utan appell tillhör konstitutionsutskottet. Sedan emellertid dess dom nu är fallen, måste vi bekänna att vi både för formens och sakens skull önskat att Bondeståndet fått sin vilja fram genom medgifven särskild remiss till bevillningsutskottet, och vi kunna icke föreställa oss attresultatet deraf blifvit något annat, än att Bondeståndets mening i sjelfva saken blifvit den underlägsna och på detta sätt kommit att utgöra kontraproposition inom det förstärkta statsutskottet, hvarmed följaktligen tvisten varit. sliten. ; För närvarande och sedan utskottet fällt sin dom, står deremot frågan på en helt annan grund. Bondeståndet är nu enligt grundlagen pligtigt att underkasta sig denna dom, han må enligt dess omdöme vara huru oriktig som helst. Något vad deremot är icke af grundlagen medgifvet. Bondeståndet måste, för att vara laglydigt, underkasta sig densamma och är således efter vår öfvertygelse ovilkorligen förbundet att, oberoende af den omständigheten. att bevillningsutskottet icke blifvit i saken hördt, deruti fatta ett bestämdt beslut. Det kan således icke gerna gå an att endast afslå särskilta utskottets förslag eller att lägga det till handlingarne. Något positift måste beslutas af hvad beskaffenhet det vara må, äfven om det ginge ut på fortfarande af nu gällande bränvinsbeskattning eller något annat, t. ex. Kongl. Maj:ts proposition, :som då skulle komma att utgöra kontraproposition till de tre riksståndens förslag. Sedan bondeståndet gjort alla försök att bringa frågan under en sådan behandling, som det ansett vara den formelt riktiga, men deruti icke lyckats, och det slutligen i sista. instansen, som är konstitutionsutskottet, är afgjordt huru och på hvad sätt ärendet, i det skick hvaruti det nu befinnes, bör behandlas, medgifver grundlagen ingen vidare protest, och en vägran att ställa sig detta beslut till efterrättelse skulle: således innefatta ett revolutionärt steg, som kunde föra med sig de mest: betänkliga: följder. Vi hoppas derföre att bondeståndet, som med rätta klagat. öfver de. försök till. egenmyndig öfverträdelse af grundlagen som ett eller annat af medstånden vidtagit, t. ex. vid 1840 års riksdag, då ledamöter af ridderskapet och adeln samt presteståndet afhöllo sig från votering i förstärkt statsutskott i en fråga. der deras åsigt om sakens behandling ansågs vara förnärmad, icke skall följa ett grundlagsstridigt . exempel. Bondeståndet måste, hvru mycket än dess åsigt i. bränvinsfrågan må skilja sig från medståndens, likväl inse det vådliga i att tillintetgöra hvad regeringen och de tre riksstånden med så mycken enhällighet i denna sak vidgjort, deruti understödde af den upplysta meningen både hos allmänheten och den offentliga pressen, Vi kunna icke föreställa oss, att bondeståndet vill taga på sitt samvete att helt och hållet förstöra det välgörande resultat, som den nya bränvinslagstiftningen skulle medföra, och det under den förevändning, att frågan blifvit beredd: endast af 24 ledamöter i särskilda -utskottet, i stället för 48 i bevillningsutskottet, då i allt fall,de som. fatta besluten eller riksstånden äro oförhindrade att med eller utan förändring antaga utskottets förslag. Bondeståndet kan svårligen. öfvertyga någon att: det är ömheten .om .grundlagarnes. helgd, som föranleder.deras motstånd mot de öfriga ståndens beslut i bränvinsfrågan. Man. anser allmänt, att hvad bondeståndet åsyftar är ingenting annat än att söka hindra reformen att verkställas i den rigtning allmänna tänkesättet med så mycken styrka anvisat. Vi kunna icke föreställa oss att bondeståndet, som särdeles vid denna riksdag visat så många prof på upphöjda tänkesätt, skall i förevarande fråga af inrotade fördomar och missförstådda egna intressen förledas att motarbeta den reform, hvars lösning. hela landet förhoppningsfullt afbidar. Har icke bondeståndet ännu för kort tid sedan klagat öfver att adeln och presteståndet af sådane bevekelsegrunder motsatte sig en ändamålsenlig lösning af skatteförenklingsfrågan? Dessa stånd-hafva nu, med åsidosättande af hvad de-förmenade vara sin fördel, bidragit till en, särdeles för bondeståndet önskvärd utgång af nämnde fråga. Det tillhör nu bondeståndet att icke gifva dem efter, då det gäller att uppoffra egna intressen. för det allmänna bästa, helst när de äro så missförstådda, som här är fallet. Det är omöjligt att bondeståndet kan vara vog kortsynt, för att icke inse hvarthän. det skulle leda om, på sätt dåliga rådgifvare synas önska, ja i tryckta flygskrifterdertill uppmana, bränvinsfrågan vid denna riksdag ickedöstes, utan förblefve in statu quo, i trots af både regeringens och de tre riksståndens derom gjorda förslag och fattade beslut. Bondeståndet skulle härigenom ådraga sig ovilja inom hela landet; hvilken blefve i samma mån större, som en lycklig lösning af frågan vid denna riksdag allmänt efterlängtas. Bondeståndets ledamöter skulle säkert icke vid sin återkomst från riksdagen helsas välkomne, om detta stånd bade, hvad vi dock hoppas icke skall ske, gjort om intet all..genomgripande reform af bränvinslagstiftningen och sålunda gäckat de förhöppningar allmän. heten derom hyser. Vi tro icke ens att bränvinsbrännarne, hvarken stora eller små, skulle dermed blifva belåtna, ty följden kunde icke gerna blifva någon annan än den, att regeringen, på sätt H.M. Konungen redan förklarat sin afsigt för sådant fall vara, skulle intill nästa riksdag förbjuda all bränvinsbränning, hvarigenom en stor mängd landtbrukare utan tvifvel skulle råka i stor förlägenhet, för hvilken de då endast hade att gkulla handactånn