Aftonbladet – 30 augusti 1854, sida 2

å oförlullade som förtullade, från Norge till Sverge utföras. Uti 31 talas icke heller uttryckligt om oförtullade utländska varor eler om någon rättighet, att sjövägen transito öra sådana varor från det ena riket till det andra; och det sätt hvarpå vi här fattat och förstått lagens 1:sta och deraf härledt slutföljden att oförtullade utländska varor kunna transito utföras landvägen ifrån Norge till Sverge, synes oss vara fullt så logiskt bebörigt, om icke ändå mera bindande än norska regeringens tolkning af 31 uti ofvanåberopade Indstilling af den 31 Dec. 1831, . på grund af hvilken tolkning samma regering inlagt uti sistnämnde den meningen, att transitorörelsen, sjövägen, är emellan de bådal rikena tillåten. — Ändtligen 3:0 befinnes den här klandrade tolkningen också stå i strid med det utlåtande, hvilket vid 1827 års Storthing, då den ditintills såsom provisorisk anordningp utfärdade 1825 års författning framställdes såsom formligt lagförslag, afgafs öfver denna proposition utaf Thingets Told-Comitå., Uti detta utlåtande talas nemligen mycket och utförligt om rättigheten att ifrån Sverge transito föra varor till Norge och derifrån utskeppa dem, och ehuruväl denna transitorätt icke uti sjelfva lagen med ett enda ord omnämnes, så omordas den dock uti utlåtandet såsom faktiskt erkänd och bestående samt icke ringaste tvifvelsmål underkastad. Farhågor hade nemligen på Thinget blifvit yttrade, att, genom den i propositionen förepslagna tullfria införseln landvägen utaf sven.ska varor, norska statskassan skulle kunna förlora den transitotull för dessa varor, hvilken den annars skulle hafva erhållit. Det var dessa farhågor, som gåfvo Thingets kommitt anledning att vidröra transitofrågan, och som kommitten äfven sökt att i sitt atlåtande vederlägga. Men när, såsom utaf detta utlåtande ovederläggligen ådagalägges, rättigheten atttransito föra varor ifrån Sverge till Norge icke på något sätt inskränkes af mellanrikslagen, fastän en sådan rätt icke uti sjelfva lagen uttryckligen nämnes; så bör väl ock den slutföljden derifrån vara behörig, att vice versa ransitorörelsen ifrån Norge till Sverge också af Toldkommittn ansågs tillåten, fastän lagen lika litet denna rörelse formligen auktoriserat. Vare emellertid härmed huru som helst, och må insändaren hafva rätt eller icke uti sin här framställda mening, att transitorörelsen emellan rikena, hvarken landeller sjövägen, bort enligt mellanrikslagen anses förbjuden, så är det dock, sedan både Sverges regering och de svenska ledamöterna i 1846 års kommitt godkänt den ifrån norska sidan först gjorda restriktiva tolkningen, tyvärr, nu ett faktum, att denna rörelse landvägen:i många år behandlats vid begge rikenas gränsetullkamrar såsom icke af mellanrikslagen medgifven. Vid dylikt förhållande skulle ock insändaren ej så länge uppehållit sig vid den, efter hans öfvertygelse, i förevarande fall alldeles origtiga tolkningen, derest ej det anförda exemplet ådagalade, huru angeläget det är, att förklaringar utaf mellanrikslagen icke må ensidigt göras i ett utaf rikena, utan först efter öfverläggning och samråd emellan regeringarne samtidigt i båda rikena utfärdas. Att en lag, som tillika är en traktat på det sättet, genom ensidig tolkning och utläggning utaf en af kontrahenterna, får förändradt innehåll och betydelse, kan visst icke vara behörigt eller formenligt. Alla frågor af sådan beskaffenhet synas insändaren ovilkorligen böra i sammansatt svenskt och norskt statsråd behandlas och derstädes beslut derom fattas. Insändaren anser sig ock så mycket mindre hafva bordt underlåta nu framställda anmärkning, som det här anförda exemplet af en ensidig tolkning och förklaring utaf mellanrikslagen icke är det enda. På samma sätt hafva nemligen också i två andra fall, utan svenska regeringens hörande, tolkningar och förklaringar af mellanrikslagen i en lika restriktiv syftning blifvit på norska sidan gjorda. Således har man t. ex., utan något stöd af lagens ordalydelse, så inskränkt den tullfrihet i Norge, som vid landväga införsel är svenska produkter genom mellanrikslagen försäkrad, att denna tullfrihet endast kommer dem tillgodo då de sedermera transporteras landvägen ifrån en ort till en annan inom Norge, men tull deremot för dem utkräfves, då de, landvägen införde, men komne till en stad vid kusten, derifrån föras sjövägen till annan kuststad, Vid denna besynnerliga tolkning, hvarigenom en. vara landvägen införd och på landsvägen transporterad till en sjöstad, då hon ifrån denna föres till annan plats vid kusten, behandlas såsom vore hon ursprungligen sjövägen i Norge införd, har också svenska regeringen, besynnerligt nog, låtit bero, utan att deremot göra någon anmärkning. Och alldeles samma förhållande har även egt rum med en restriktiv förklaring af 8 6 utaf mellanrikslagen, rörande de qvantiteter af utländska varor som få föras tullfritt ifrån Sverge till: Norge. Så vidt icke lagen, genom dylika ensidiga tolkningar och förklaringar, slutligen skall i det ena riket få en helt annan betydelse än i det: andra, synes det således: vara alldeles nödvändigt att alla frågor af sådan beskaffenhet pröfvas och afgöras af konungen i sammansatt svenskt och norskt statsråd. — Från Örebro skrifves den 26 Augusti, att H. K. H. prins August som i dag onsdag väntades dit på sin resa till hufvudstaden. Nattläger var bestäldt vid Skebäck, derifrån resan 1 morgon torsdags skulle fortsättas med ångfartyget Mälaren till Stockholm.