Aftonbladet – 29 augusti 1854, sida 2

titeln: Påfvedömet och den romerska frågan, betraktade från S:t Petersburg. ij Den dunkla och skenheliga tonen påminner ofta genom stolta, halfironiska uttryck om den stränge herre, hvars åskådningar författaren följt. Utan att vilja det, eller ätminston3 utan att märka det, antager han stundom en lika hård, bitter och öfvermodig ton, som om det vore den mäktige herrskares. övars skrifvare han är. Afhbandlingen öfverflödar af förakt för Frankrike och vestern, af bånande medlidande med Rom. Rom, vesterns grundval, var ännu dettas sista styrka som nu dukade under. Den romerska frågan har visat sig oupplöslig, enär Rom blifvit oenigt med Rom, enär påfven och romerska staten ej kunna komma öfverens, Påfven har blifvit straffad af Gud, derföre att han ej ge nomfört den katolska enheten, derföre att han låtit den kristna medelpunkten gå upp i den påfliga och romerska egenkärleken., Är ändan bär, så är begynnelsen der. Vi skola ej frukta; verlden skall ännu ej förgås; denna katolska enhet, som kan rädda allt, är tll, finnes uti den grekiska kyrkan. Denna afbidar att det sjuka och föråldrade Rom. förvararen af vesterns öde i kristligt afseende, skall åt densamma öfverlåta det heliga som är den anförtrodt. Slutsatsen är ej svår att draga. Rom, som är fördömdt för sin egenkärleks skull, skall förena det latinska påfvedömet med det moskovitiska som är mindre egenkärt, och alldenstund denna militära påfve förenar de båda svärden, det verldsliga och andliga, enär han som spostlar kan utsända 500,000 kossacker och soldater, torde ordning snart blifva införd både i den borgerliga verlden och i samvetets verld. Emot hvem skall detta korståg föras? Man svarar mot den demokratiska individualismen; msn är då czaren sjelf och den ryska regeringen något annat? Skillnaden är blott den, att om än ett republikanskt Jag är oroligt och rörligt, är dess oro dock fruktbärande, dess rörlighet produktiv. Det blåser ständigt upp lifsgnistån. Demokratien i Athen och Flo