domar, aftyning och slutligen döden; brist på fr yttranderätt inom den sednare vållar oordningar a alla slag, förtryck, elände och slutligen undergång elle — rerolution. Man har med stora skäl förlikoat tryck friheten 1 ett civiliseradt samhälle med säker .etsven tilen på en ångpanna: lastas denna så, att icke dei öfverfl diga ångan kan utsläppas, så har man all skäl att befara ä0gpannans söndersprängande; inskrän ker man tryckfriheten, förvägrar man folket att ge nom bruket af den gifva luft ät den jäsning, som a en eller flere samverkande orsaker råder inom det samma, så slutar den med ett våldsamt utbrott, son kan öfverändakasta både thron och statsförfattning oc störta landet i de förfarligaste olyckor. Historien ge: oss derpå talrika och varnande exempel. Om icke Gustaf III lagt band på den fria yttranderätten, så bade efter all sannolikhet Anjalaförbundet aldrig kunnat komma till ständ, eller verka för konung och land sä förderfligt som det gjorde. Om Sverige under konung Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår haft en lika vidsträckt tryckfrihet, som det erböll efter 1859 års statshvälfniog, så bade tusentals menniskolif bhfvit sparade, Finland hade ännu varit vårt och den olycklige konungen hade då icke behöft sluta sina dagar i landsflykt. Man skulle icke då, när landtvärnet, raglande af svält och mattighet, tågade förbi slottet, hafva kunnat inbilla honom att de vacklande och stapplande stegen voro följder af förtärdt bränvin, utan att de voro förorsakade af bunger, sjukdom, oakenvbet och elände. För de Store kunde det nog vara bra att få belägga tryckfribeten både med munläs och nosgrimma ; men för folket, för regenten sjelj skulle det här i landet vara det olyckligaste, som nägonsin kunde inträffa. Detta är Erik Christenssoos egna åsigter. För att öfvertyga sina ståndsbröder att dessa äsigter äfven förut blifvit framdragna inom ståndet af utmärkta ledamöter, citerade ban derefter anföranden, som i fråga om indragningsmakten den 26:te 1829 blifvit afgifne af Anders Danielsson, Rutberg, Kaspar Wijkman. Anders Nilsson från Tottarp i Skåne, Lars Andersson i Skaraborgs län och Nils Månsson i Skumparp. Sä talade och tänkte för ett fjerdedels sekel sedan en stor del af de folkrepresentanter, som på detta samlingsrum höjde sina röster till försvar af samfundets säkraste skyddsvärn, tryckfriheten, och jag vågar hoppas, att deras ord ännu i dag skola finna genljud i edra hjertan, liksom de funnit det i mitt och i så mänga tusende andras.n Skulle Erik Cristensson icke komma att bivista näsia riksmöte, så vill ban dock nu i frågan hafva nedlagt sitt v-ctum. Individens röst i och för sig bewyder väl föga; men i föreniog med en mängd andras, som tänka och sträfva i samma riktning, utgör den dock ett plus i den blifvande slutsumman. Hans sista ord till ständsbröderna, hans sista uppmaning ill dem är ett upprepande af Nils Månssons ord: Vundren i ljus-t, medan j hafven ljuset, att icke mörkret må omfatta eder!r Mänvga instemde med Erik Christensson. Anders Jonsson från Skaraborgs län anförde: Om man opartiskt granskar såväl sjelfva proposidonen, som utskottets förord för dess antagande, sk ynes att hufvudskälet, som blifvit åberopadt fö: ienna väsendiliga omstörtniog af det grundlagsverk, som stifiades i första ären af vårt nya konstitutionell: lif, innefattas i svärigheten att genonidrifva sädans stadganden, som kunde sätta en grän.för missbruken af tryckfribereo. Hvaruti bestar då denna svärighet? Jo, i högst tre års uppskof af alla standens bifall. Uppskofvet är icke af den vigt, att för dess skull nägon åtgärd bör vidtagas, som kan innefatta ringaste våda, och det hufvudsakligaste af svårigheten reducerar sig säledes till att vinna alla fyra ståndens oifall. Men tror pågon verkligen att regeringen skulle ha svårt att få igenom inom Riksstånden ewt förslag -om, utan att sätta sjelfva tryckfriheten i fara, skulle uppställa hinder emot pressens missbruk? Jag tror det ej: skulle jag ha orätt, skulle antingen de adlige herrarne, som till största delen utgöras af regerinsens egna embetsmän, statens lönoch pensionstagare och af konungens privata hofuppvaktning, eller de högvördige, hvilkas kallelse helt och hållet är att sprida ljus och sanning, och att nederslå allt mörker och all lögn på jorden, eller borgareeller bondeständen, som både äro valda och skickade af det folk, för hvars väl allena grundlagar, regering, riksdag och iryckfrihet finnas, sätta sig emot det som vore egnadt att bindra tryckpressens missbruk, utan att hämma dess gagnande verksamhet, så bevisar detta också i sanning nödvändigheten, icke att förändra tryckfrihetslagen, utan riksdagsordningen och regeringsformen. Men jag tror verkligen att sjelfva prerissen är falsk. Jag tror att det är ett alldeles ogrundadt antagande, att de fyra stånden skulle ha något emot att godkänna stadganden, som leda till missbrukens hämmande. Intill dess man satt deras beredvillighet i detta afseende påsätminstoue nägot prof, visar det sig sannerligen såsom en förolämpning emot svenska folkets representanter att framkasta en insinuation att icke från dem skulle kunna päräknas en kraftig medverkan för ett så godt ändamål, som det Kongl. Maj:t afser. Jag kan icke här försaka att uttrycka min erkänsla för alla de folkvalda representanter i utskotet, som reserverat sig emot utskottets förslag och säsunda icke gifvit någon helgd åt ministerens handlingssätt i denna fräga, hvilket, enligt mitt förmenande, förtjenar den strängaste räfst af nästkommande ständer. Ingen kan betvifla, att det skulle gå som en dans att i tre ständ genomdrifva hinder för svenske mäns rätt till tryckfrihet. Sådana hinder finnas till stor mängd att leta fram, och mängen skulle lätt kunna förmås att gilla dem, om de framställas, förgyllda af granna fraser och smekande försäkringar, såsom da indragningsmakten grundlagsvidrigt tillkom. När man väl finge yttranderätten bunden, så ginge det icke sä lätt att åter lösa den. Vi veta alla, huru svårt det är att få ett par ständ att ingå på de billigaste fordringar, och om man äfven utan någon sjelfständig press, som kunde utveckla frågan, skulle lyckas tillvinna sig tre stånds beslut, hvilket jag dock anser omöjligt. när det är fräga om folkets rätt och icke om enskilda klassers fördel, sä skulle dock återstä att få regeringens bifall, och hvad kan man vänta af sädana statsråder, som t. ex. de nuvarande? Utskottet säger visserligen att otvifvelaktigt skulle inom värt land icke någon röst höja sig för inskränkning af sjelfva tryckfriheten.,. Men huru pass otvifvelaktig denna förboppning är, bevisas bäst deraf, att icke längre sedan än sista riksdagen en adlig herre, som kallade sig sjelf en landtjunkare från en liten mosse i Småland, väldeligen äfiades tör att få tryckfribeten inskränkt och äfven vann understöd, fastsn förslaget sedan föll. Ännu lära väl icke alla andra reaktiouära landtjunkare från små mossar i Småland vara utdöde, och om det förevarande förslaget blefve lag, så fruktar jag, att vi skulle få se mängen junker bäne från Småland och andra håll komma hit till riksdagarne, för att åter väcka till lif de föreställningssätt från aristokratiens gyllene tider, som eljest ligga gömda säsom mosslupna fördomar. Hans Maj:t Konungen har i de rådande missbruken inom pressen haft full anledning att lata justitiemiteten EERO RR EE