Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 3

Här är den förvirrad, derföre att den är ensam, derföre att den i det vidsträckta riket ej hörer mer än sin egen röst, utan att understödjas af en förnuftig allmän opinion. Den vet att den har styrka; är den ock säker på att ha rättvisa på sin sida? I Ryssland finnes ej någon rättvisa; lagen är der en omöjlighet; de 60 volumer lagar, kejsaren låtit samla, äro blott ett sken. All rättvisa hvilar här på en grundval, som hindrar den att blifva rättvisa: Godt är det, som öfverensstämmer med, ondtdet som strider emot herrskarensvilja. Byggnaden sträcker sig ut i det toma rummet. Enär ingen sedlighet utgör grundvalen, höjer lagstiftningen sig i luften utan stöd; oduglig till sin grund, är den oduglig ända till spetsen. Hvarpå hvilar då denna omöjliga lagstiftning? På godtycket, som höjer sig i lagens namn. Det är ej allenast herrskarens godtycke, som sålunda leker med lagarne, utan äfven godtycket hos alla sådana småherrar, otrogna medlare, hvilka för egen vinning bedraga högsta makten, begagna detta stolta herradöme. Denna makt hotar, befaller som oftast; men med eller mot sin vetskap lyder den dock sina underordnade tjenare, personer med en låg ställning. Betrakta vi sålunda litet närmare denna märkliga byggnad af våld och list, prydd med lagens namn, finna vi en slaf på spetsen af denna slafpyramid, slaf af sina egna tjenare, af sina ministrar, sina domare, slaf under deras oärlighet, som han märker hvarje ögonblick. Detta är kejsarens lidande. Man kan ej undra öfver att han ofta medelst utgifna förordningar åstadkommer förvirring, derigenom att han drager vissa saker undan de behörige domrarne samt genast låter dem föredragas inför sig, då han sjelf vill döma. Kan han det? Har han tid och erforderliga kunskaper? Han måste: emellertid besluta sig, och detta gör han i förlitande på sin klokhet eller snarare på sin känsla, sin ingifvelse ofvanefter, den högre anda hvaraf han är uppfylld. (Slutet följer.)