kristlighet, och att han var en fast och ren kristen, utgaf han sin förordning om judarnes utdrifvande. Denna dräpande logik gjorde emellertid intryck på sinnena i dessa barbariska länder. Huru skulle man nu kunna tvitla på kejsarens tro och fromhet, då man ser honom förfölja dem, som korfästade frälsaren. På detta sätt skaftade han sig för godt pris anseende för fromhet, genom stränghet mot dem, som ingen försvarade, ingen beklagade. Tyskarne, som i somliga byar med stenkastning utdrefvo judarne, fingo från detta ögonblick mycken aktning för Rysslands kejsare. Förordningen utkom oväntad. Det hette, att kejsaren hade upptäckt, hvad man för öfrigt alltid vetat, att judarne, hvilka ej fingo hafva något slags mdustriel verksamhet, lefde af handel med gamla saker och insmuggladt gods. De skulle ögonblickligen föras till det inre af Ryssland. Ett dylikt elände har man ej sett alltsedan Jerusalems förstöring. Man medgat ej uppskof. Kossackerna ankommo, och verkan deraf visade sig genast på gatorna: Framåt! Skynden er! J måsten resa, befallningen är bestämd, ej en dag, ej en timma . . .v Gubbar, små barn, fruntimmer draga åstad, släpa sig fram. Soldaterna skynda på dem och drifva dem åstad med sina Jansar. De störta till jorden af matthet och hunger. Maen låter dem ligga och dö som hundar. Hustrun dignar ner och båller på att dö, mannen måste tåga vidare. Ar detta nog? Ingalunda. De öfveriefvande äro på sin nya vistelseort utsatta för en ny förföljelse, deras barns utskrifning. I en ålder af 6 år, medan de ännu äro svaga och späda, tager man dem från föräldrarne till krigstjenst till lands eller sjös; men judarne, som länge varit ovana vid krigstjenst, hafva dertill blifvit odugliga. Barnen dö under inöfn ngen och upptuktelsen. Juden kan ej lefva som soldat. Kejsaren har räknat rät. . Denna grymhet har gjort honom mycket älskad af folket. De ryska och polska bönderna hata och afsky judarne. De besinna ej, att dessa olyckliga ,ysselsätta sig med förhatliga handteringar