Aftonbladet – 26 augusti 1854, sida 2

han, skulle omvändas. Åtgärden var mycket enkel. Man kringrände byn, gaf presten knut och bortförde honom sedan. Popen höll nu med piskan i handen möstring med den bäfvande hjorden, hotade och slog. De motsträfvige inspärrades i rum, som voro fyllda med rök af våt ved. MNådens verkan visade sig snart genom svindel. Sedan på detta sätt allesamman blifvit bragta till enighet, slängde man dem in i kyrkan och stoppade under hot om prygel sakramentet i munnen på dem. Ännu värre tillgick det utom Polen, i de militarkolonier, hvilka blifvit anlagda i Rysslands stepperDe, som vägrade, blefvo ditskickade, och under förevändning, att hafva brutit mot disciplinen, blefvo de pryglade till döds, och utan att ega ens martyrskapets religiösa tröst, dödades de, ej som katoliker, utan såsom upproriska soldater. Emellertid jublade man öfver omvändelsen och framställde den som ett påtagligt mirakel. Presterna greto af glädje samt bönföllo om att blifva förenade med kyrkan i Moskwa, hvilket kejsaren var nådig nog att medgifva. I hans regeringsblad lästes en uppbyggelig artikel, hvari der uppstämdes ett fromt hallelujah: Lyckliga förening, som ej kostat tårar! Man har endast användt mildhet och öfvertalning. Hvad sade påfven härom? Han, som framstod med så bestämda anspråk mot Preussen i frågan om erkebiskopen i: Cöln, var ödmjuk och underdånig då det gällde Ryssland. Inom lyckta dörrar, i en bemlig konklav, gaf han luft åt sin klagan, men mottog offentligen kejsarens unga son. Då czaren 1842 bemäktigade sig kyrkorna och kyrkogodsen, vågade påfven knappast att i en hemlig kouklav uppsätta en ödmjuk klagan, hvari han ånyo fördömde polska revolutionen och kallade den uppror: K jsaren hade på ett lika grymt som slugt sätt på förhand svarat medelst handlingar på påfvens förfärliga ord, hvilka isynnerhet gevom franska regeringens halfofficiella blad spriddes kring Europa. För att bevisa sir