Det gifves, skref han, 3 klasser adlige: adliga godsegare, — adliga tjenare, bönder och handtverkare, — de adlige från städerna, borgare, sakförare o. s. v. Hufvudsaken är att hålla sig icke endast till de första, utan ock till de två andra klasserna, samt befria landet från sådant folk. Det är mycket vanligt att smickra det kejserliga våldet på detta afskyvärda sätt. I sitt bref af den 6 April 1832 svarar inrikesministern, att H. Majestät bekräftat dessa bestämmelser samt egenhändigt tillfogat: De skola gälla ej allenast för Podolien, utan äfven för alla de vestra guvernementerna. Man bör blott afsända arbetsskickligt folk; deras familjer kunna sedan komma efter. Sålunda måste de draga bort ensamme, skilda från sina älskade. Hustru och barn stanna qvar för att dö af svält i Polen, mannen omkommer i Kaukasus. Slutligen tilligger kejsaren, att de adlige af andra klassen skulle afsöndras för sig sjelfva samt instickas bland kossackerna, utan gemenskap med kolonisterna. Detta var ej förelöpande bestämmelser; de tienade och tjena än till grundval för fortfarande åtgärder, hvilka komma menskligbeten att rysa. I stället för den franska utskrifningen, hvilken efter lottkastning uttog soldater, satte man den ryska, hvarvid soldaten valdes efter herrens och embetsmannens nyck. Det är lätt att inse, huruvida sådana män, som misstänkas för kraft och fosterlandskärlek, skonas vid detta noggranna och partiska förfaringssätt. De draga alltså till Kaukasus, hvarifrån de enligt Paskiewitschs erkännande paldrig komma tillbakan. Der har Ryssland funnit ett tjenligt dragplåster för att blifva af med Polens blod, styrka och mandomskraft. Derigenom hålles det svagt och sjukt liksom efter en åderlåtning. . All denna stränghet har drabbat adliga bönder, hvilka till största delen äro soldater och hvilka mera än borgrarne utgöra Polens verkgliga medelklass. Man har först nedsatt den: till likhet med Rysslands så kallade fria bön