Aftonbladet – 24 augusti 1854, sida 3

I förutnämnde sak räknade Ryssland på de 8 biskopars röster, hvilka sutto i rätten. De hade på grund af sin ställning kunnat underlåta att döma; detta gjorde de dock icke, och, alldenstund de följde med den allmänna opinionens ström, voro de med de öfriga domrarne ense derom, att de anklagade ej voro skyldiga med afseende på Polen. Denna frikännelse betraktade kejsaren som en personlig förolämpning och började kriget mot polska kyrkan. Första steget härtill, hvilket för öfrigt måste gillas, var en fullkomlig ombildning af den allmänna undervisningen, för att sålunda beröfva det katolska presterskapet allt inflytande på uppfostran. Det nästa var ett mera öppet anfall, upprättandet af ett ecklesiastikkollegium för att ordna de unierade grekernas (de med Rom förenade grekernas) angelägenheter, i likhet med det som under kejsaren förvaltar den grekiska kyrkan i Ryssland. : På detta sätt förenade kejsaren under det moskovitiska pontifikatet 3 millioner själar, hvilka hittills stått under påfven. Han ville gå ännu längre och hindra det polska presterskapet att förhandla med påfven på annan väg än genom regeringen, hvilket förmådde detsamma att deltaga i revolutionen 1830, så att vår Julirevolution, hufvudsakligen utförd mot: prestväldet och konungens skenhelighet, i dess efterapare, Belgisn och Polen, blef en prestrevolution. Detta bidrog mera än något annat att störta Polen i förderf, enär det fick en löjlig general, antingen från sällskapet ;Det heliga hjertatp, eller från Guds lamno, en misstänksam, oduglig, trolös man, hvilken förde krig emot de polska patrioterna, men skonade Ryssland. Sedan polska revolutionen kommit in på denna förderfliga väg, ursäktade den sig, blef ett korståg och vände sig helt naturligt till Rom. Den väntade moralisk hjelp af påfven och trodde att en bulla skulle väpna folket, bringa den åkerbrukande befolkningen till resning, ja sätta sjelfva jorden i rörelse. Roms