Aftonbladet – 24 augusti 1854, sida 2

det öfriga tåget kom en menniska, en skugga, bunden vid en lavett, hvilken man drog åstad fullt galopp; det var Lukasinski. Vi återkomma till händelserna 1825. De polska anklagade skulle dömas i Polen af öfverrätten eller senaten, som utgjordes af Rysslands tillgifne vänner och hvilka derföre tyck. tes utan vidare omständigheter skola fälla, något hvarpå kejsaren ej tviflade. Förögonblicket var emellertid allmänna opinionen så stark, att den ryckte senaten med sig. Den förklarade de anklagade skyldiga deri; ätt de ej yppat den ryska sammansvärjningen, men oskyldiga med hänseende till Polen, samt ådömde dem endast lindriga straff. Presidenten skref frimodigt till czaren: De hafva endast förenat sig för att häfda sin nationalitet och utgå ifrån Wienerkobgressen, gom erkänt densamma. Deri har domstolen ej kunnat finna något straffvärdt,. En modig handling! Här talar nemligen ej det gamla: mäktiga Polen med 20 millioner menniskor, utan Polen sådant som Alexander förminskat det till nästan endast Warsechaus område, Isbjörnen skar tänder: Denna frikännelse förbittrade, retade de flesta ryssaf. De funno Polen otacksamt. Alldenstund det behandlades bättre än Ryssland samt hade en liknande författning, borde det prisa sig lyckligt. De öfverskattade dess: framåtskridande i välmåga, och ansågo för czarens verk, hvad som var en naturlig följd af freden; de erinrade om försköningen af Warschau, hvilket dock skett för polska penningar, inrättandet af låneanstalter öfverallt i landet, hvilka dock gjorde det så lätt för polackarne att ruinera SIg. Ha kejsaren såg Rysslands förbittring samt märkte att han hade folket på sin sida; kände bans raseri inga gränser. Han tänkteej längre på lagarne, på sin rol som lagstiftare, som Rysslanda Justinianus. I öfverensstämmelse med sitt lynne, visåde han sig nu uppenbart som en tartar. Han tillät ej ens-att: domen offetitliggjordes, Constantin ville hafva helt enkelt en krigsrätt, för att kunna låta skjuta de