Aftonbladet – 24 augusti 1854, sida 2

lagar voro stränga, deras ständerförsamlingar ett sken, att man nyss förbjudit offentligheten vid förhandlingarne o. s. v., utan äfven att kejsaren öfverlemnade deras personer åt Constantins barbariska godtycke; bör man veta, att denne, som var grym och elak, en blandning af tiger och apa, satte sin högsta lycka i de besynnerligaste sätt att plåga och straffa. Det är rysligt att omtala: Ifängelserna i Carmes, hade han liksom en leksak, en fånge, den olycklige Lukasinski, hvilken han plågade på alla sätt som den menskliga inbillningskraften kunde uppfinna. Hunger, bojor, marter, en förfärlig användning af törsten (intet vatten och ingen annan föda än salt sill), prygel, som förnyades hvar gång L. åter kommit sig före, och detta allt med en viss måtta. Constantin fruktade för att bans offer skulle undslippa honom genom döden. Denne jernstarke man, som uthärdade så många lidanden, var en tapper officer af den gamla armeen, och hade mottagit Dombrowskis sista ord. Denne anförare för och upprättare af de ryktbara polska legionerna uttalade vid sin död 1818 sin sorg öfver att hans hjeltemodiga kamrater utgjutit så mycket blod för en fremmande sak, men så litet för sjelfva Polen. Af dessa allvarsamma ord uppstod en helt ny slägt, en ny verld af hjeltar, af djerfva sammansvurne. Den förste var Lukasinski. I denne man märkte tyrannen sjelfva Polens själ; i honom sökte han bemäktiga sig folkets upphöjda, men osyrliga själ. Då han ej kunde besegra hans tystlåtenhbet, ville han vanära honom och föregaf, att han angifvit sina medskyldige. . Hade emellertid detta varit förhållandet, skulle han ej varit föremål för sin rasande fångvaktares tilltagande våldsamhet. Då Ppolackarne 1830 voro oförståndiga nog att i sitt ädelmod låta Constantin undslippa, tog denne ingen annan skatt med: sig än fången. Hvarken guld eller gilfver-egde förhonom så mycket värde, som hans lefvande leksak. Efter