Aftonbladet – 24 augusti 1854, sida 2

ten undergå en genomgripande förändring. Folket önskade framför allt en rättvis domare. Man borde gifva det en upphöjd och allvarlig uppfostran till rättvisa. Ack, ödet, passionen hafva fört detta folk in på den motsatta vägen, uppfostran till orättvisa, derigehom att de låtit det öfvertaga den mest demoraliserande rol, den nemligen att vara bödel åt ett brödrafolk. Kejsaren sökte att vandra rättvisans väg; men i honom sjelf låg en mäktig drifkraft, som ledde honom på afvägar: han älskade rättvisan, men med ett hårdt hjerta, med personligt öfvermod, såsom något honom tillhörande, såsom czarens, icke som Guds rättvisa. I hans väg låg en sten; den skulle ständigt gäcka hans ansträngningar att undanskaffa en. Det var Polen, en ödesdiger sten, som ej kan förstöras. Det är förgäfves man krossar och åter krossar den; den fortfar att vara densamma. Undersökningen i anledning af den 14 December hade lagt i dagen något, som borde bafva förundrat och rört kejsaren och för alltid afväpnat hans hjerta, och detta var den högsinthet polackarne visade i frågan om deras förbindelse med de ryska sammansvurne. De förre liknade romare, de sednare riddare. Pestel trodde, liksom Brutus, att man borde döda tyrannen för att kunna krossa tyranniet. Polackarne gjorde inkast och ådagalade större öfverseende mot sina fiender, än ryssarne mot sin beherrskare. De ville ej döda denne orättfärdige eröfrare, denne menediske envåldsherre, som bröt emot den författning han sjelf hade gifvit. Den hederlige och högsinte öfverste Krzyanowski, hvars hjerta var ädelt, menskligt och ömt, sade till en rysk republikan, att han aldrig hört, det polackarne dödat sina konunr. Det var denne öfverste som Eva Felinska såg i Siberien nära döden. För att rätt kunna uppskatta polackarnes högsinthet bör man veta, ej allenast att deras