Aftonbladet – 23 augusti 1854, sida 2

höllo sig. Utan att bry sig om artilleriet, som man fört fram för att understödja kejsaren, och som beredde sig att skjuta på dem, afvisade de hvarje förslag till försoning samt ropade: Lefve Constantin! Lefve konstitutionen! Det var emellertid långt ifrån att detta sista ord, som de inbillade sig, uppmuntrade deras anhängare; det gjorde tvärtom soldaten tveksam. Hvad är Constitiutzia? Är det kejsarens gemål? frågade man. Guvernören i Petersburg, den tappre Miloradowitsch, hvilken genom lysande löften lyckats skilja några soldater från de öfriga samt derefter inspärrat dem i citadellet, vågade nalkas, emedan han litade på soldaternas tillgifvenhet. Förrädare! utbröto de sammansvurne : här beficner du dig ej mellan kulisserna (han umgicks mycket med skådespelerskor); hvar har du gjort af våra kamrater ?, Obolenski satte sin bajonett mot bringan på hans häst och Kakhofski dödade honom med ett pistolskott. Den sistnämnde, hvilken var i en uppretad sinnesstämning och som beredt sig att mörda kejsaren, trodde sig vara fullkomligt härdad; men sedan han skjutit på och fällt öfverste Sturler, rördes hans hjerta; ännu en på mitt samvetev, utbrast han, och kastade pistolen låvgt bort. Hos marinsoldaterna gjorde sig samma intryck gäliande, då en af dem sigtade på storfurst Michael; antingen det nu var af aktnin eller godhjertenhet, nog af, de stötte till hans arm, och skottet träffade ej. Emellertid ankommo erkebiskoparne af Petersburg och Kiew till platsen, i praktfull ornat, med korset i handen; de voro ditsända af kejsaren. Man hade bär tillfälle att se, huru litet Ryssen under ovanliga omständigheter, oaktadt all sin utvärtes fromhet, låter föremålen för gudsdyrkan inverka på sig, huru litet han bryr sig om sina prester, hvilka också i sjelfva verket äro föga ektniogsvärda. Soldaterna mottogo dem med skrik och rop, och deras stämma öfverröstades af de hvirflande trummorna. Det var blott detta man väntade på, Sedan