Aftonbladet – 19 augusti 1854, sida 3

han dem sin son, ett vackert, åttaårigt barn. De mottogo det under tårar, och ehuru de hörde till de finska trupperna, hvilka voro invecklade i upproret, blefvo de dock orubbliga i sin trohet. På sin sida fingo de sammansvurne endast regementet Finland, hvilket var främmande för Ryssland och tjente mot sin vilja, regementet Moskau, gardets marinkår och grenadierer, dessa sistnämnde dock med knapp nöd, efter en kort men häftig strid, hvari Bestucheff nedsablade de officerare, som voro Nicolaus tillgifne, samt borttog fanan. Denna uppställde de på den stora Isaksplatsen samt ntogo en position bakom Peter den Stores staty. Der sågs ett betydligt antal starkt beväpnade sammansvurne utom militärerna, talrika åskådare och en stor mängd af den lägre befolkningen, hvilka alla dock endast fyllde en obetydlig del af detta ofantliga Marsfält. Man väntade på två öfverstar, upprorets militära öfverhufvuden, Trubetskoi och Bulatofr men ingen af dem visade sig. Bulato f förblef hela dagen i kejsarens sällskap, i närheten af hans person, antingen derföre a:t han ännu var obeslutsam, eller ock derföre att ban, hvarmed han sedan skröt, uppehöll sig der för att dräpa honom, så snart han finge se honom förlora modet. Trubetskoi uppgaf allt, både ledningen af upproret och omsorgen om sina papper, hvilka skulle störta så många menniskor 1 olycka. Han flyktade först till sin svärmoder, derefter till Österrikes gesandt, slutligen till kejsaren sjelf, som var omgifven af sin generalstab, liksom en skrämd hare döljer sig midtiband hundarne. Upprorets civila ötverhufvud Ryeieff visade mera fasthet än de tvenne miitäranförarne. Han ankom till platsen , nvarest han förgäfves väntade på dem, Man kunde ej ens kta på den lilla bop trupPer, som voro invigda i upproret. Nägra rädde honom att på stället bilda en arme samt förmå de närvarande massorna att förena sig med insurgenterna. (Forts. följer.)