Aftonbladet – 18 augusti 1854, sida 3

Konungens befallningshafvande. Ransakningen angående det falska testamentet. I gär fortsattes denna ransakning. F. d. bryggaren Schierman upphemtades först från häktet, efter det han nägon stund före förhörets början tillätits att i kommissarien Jäderins närvaro i kommissariernas rum samtala med sin hustru, hvilken under tärar sökte förmä honom att bekänna. Till en början hade Schierman fortsatt att neka all delaktighet i bedrägeriet, men hustruns tärar och böner segrade slutligen, och han lofvade att vid dagens förhör afgifva en sanningsenlig bekännelse. Dock hade hustrun knappast hunnit aflägsna sig förr än Schierman, uppmanad af Jäderin att närmare redogöra för sina åtgöranden för att få det falska testamentet uppsatt och bevittnadt, återtog löftet om bekännelse, under yttrande jag kan väl icke ljuga på mig sjelf och uppduka en lögnhistoria, ehuru jag för atttrösta min hustru lofvade henne att bekänna. Jag har icke att säga annat, än hvad jag sagt förut: att testamentet är fullkomligt riktigt. Schierman återfördes frän kommissariernes rum till cellen och inställdes seder mera såsom ofvan är nämndt till förhör inför polismästaren. Denne föreställde honom att icke glömma det löfte han gifvit sin hustru och efter någon tvekan yttrade Sehierman ja, jag har talat vid min olyckliga hustru, jag vill bekänna allt..Schierman erkände nu att han, utan att hafva baft nägon i sällskap, d. 3 September sistl. år eller den dag testamentet är dateradt besökt enkan Ekman, utan att lyckas förmå henne ingå på förslaget att gifta sig med Rolofsson. Rolofsson hade varit den hvilken efter gummans död först väckt frågan om att upprätta ett falskt testamente. Häktade Lindblom hade på Rolofssons uppmaning skrifvit testamentet. Hvem som skrifvit konceptet eller från början uppgjort planen, kände icke Schierman, men uppgaf dock en annan person med hvilken Rolofsson skulle hafva derom underhandlat. Sedan testamentet blifvit uppsatt, hade Rolofsson egenhändigt undertecknat sitt namn, hvaremot Lindblom, som bott hos Schierman den tid testamentet skrefs, skrifvit enkan Ekmans namn. Lindblom hade derefter skaffat f. handlanden Smedborgs vittnesunderskrift. På framställd fråga förklarade Schierman att kapten Silfverhjelm icke haft ringaste kännedom om bedrägeriet, utan att han blifvit narrad att åtaga sig ombudsmanskap för Rolofsson, fullkomligt okunnig som han var om förfalskningen. Schierman begärde särskildt att i protokollet få antecknadt, att-ingen annan än de nu häktade och tilltalade haft ringaste kännedom om bedrägeriet, och de, hvilka till följd af förespegling om arfvets lyftande lemnat förskott derpå, hade varit alldeles fremmande för manövern. Vidare uppgaf han pä tillfrägan, att han erhållit löfte af Rolofsson, att, om bedrägeriet lyckades, på sin part erhålla några tusende riksdaler, äfvensom han erkände sig vid det inför rådhusrätten hållna vittnesförhöret hafva vittnat falskt. Rolofsson, som, upphemtad från häktet, fått afhöra Schiermans bekännelse, uppmanades derefter änyo att afgifva en sanningsenlig bekännelse, men svarade: de ha allesammans blifvit köpta för att beljuga sig sjelfva och förringa värdet af testamentet. Sedan hr polismästaren föreställt Rolofsson, att hans nekande icke skulle kunna hjelpa honom, då nu samtlige medbrottslingar erkänt, vände sig äfven Schierman till Rolofsson och yttrade: kära Rolofsson, då nu så myc ket graverande och besvärande mot oss förekommit, så tjenar det ju till intet att neka längre. Men Rolofsson fortsatte enständigt sitt nekande oaktadt hr rådman Ihrmark, nu på kallelse tillstädes, intygade, att inga fremmande personer d. 3 September besökt enkan Ekman, som bott i samma hus som hr Ihrmark; ocH derjemte uppgaf, att hon så väl för honom sjelf som för hans tjenstefolk flere gånger yttrat sig ieke vilja ånyo ingå giftermål. Ar polismästaren förnyade sin uppmaning till Rolofsson att bekänna, under erinran att Schierman icke blifvit köpt att bekänna, utan att endast samtalet mellan honom och hans hustru var det som bragt honom på bättre tankar, och Schierman sökte äfven ytterligare förmå Rolofsson till bekännelse, men denne vidhöll dock att testamentet egde sin riktighet. Rolofsson återfördes derpå-i häktet. Härefter förekom förhör angående ett ytterligare mot Schierman angifvet förfalskningsbrott. Dalkullan Carin Andersdotter hade till kommissarien Jäderin gjort ann:älan, att då hon för 3:ne år sedan varit anställd i arbete hos Schierman, hade han lånat hennes sparbanksbok n:o 35,134 ä insatte 43 rdr bko, för att mot hypotek af densamma skaffa sig ett lån som han för ögonblicket vore i behof af; men sedan hon otaliga gänger gjort påminnelser om att äterbekomma sparbanksboken, hade hon nu mera fått veta att Schierman på grund af falsk fullmakt lyckats i Andersdotters namn utbekomma penningarne från sparbanken. Schierman bestred angifvelsen och påstod att Andersdotter egenhändigt tecknat sitt namn under fullmakten; som berättigade den nu mera aflidne person, hvilken lånat Schierman penningar, att uppbära det af Andersdotter i sparbanken insatta belopp. Sehierman och en kustsergeant hade bevittnat fullmakten, hvilken Andersdotter pästår sig aldrig hafva undertecknat. Derefter hölls förhör med förre landsfiskalen Brävik, förre: arrendatorn Eric Lindblom å Lullehof; dennes dräng Sven Jonsson och förre renhållningsentreprenören Mellström, angående:--ett af de 2:ne sednare inför rådstufvurätten aflagdt vittnesförhör till förmån för egaren af det hittills såsom riktigt ansedda testamentet å enkan Ekmans qvarlåtenskap, klockaren Bållen. Detta mål förekommer åter i morgon, och till förhöret äro vid hemtningsäfventyr kallade Lindblom, Bråvik, Jonsson och Mellström. Vidare redogörelse för hvad i denna sednare sak förekommit är det ännu icke tid att meddela, då så dant skulle kunna korsa polisens försök att uppspana flere upplysningar i saken; men så snart sådant hin der derför icke mera finnes, skall fullständig redogörelse för förhören meddelas. — Sistlidpe söndag lyckades. det poliskonstapeln Söderberg att ä Ladugårdslandet gripa en länge efterspanad och för flera föröfvade stölder misstänkt f. d. korrektionist, som på sednare tider kallatsig Schenström, men hvars rätta namn är Wessman. : Denna brottsling, som är omkring 40 år gammal, har säväl bär i hufvudstaden som i landsorten blifvit dömd och undergått bestraffning för stöld. Enligt hvad upplyst blifvit har han trenne gänger under namnet Wessman blifvit straffad för stöld, och tvenne gånger under namnet Schenström, ehuru sednaste gången han straffades, han undslapp med ansvar för endast första re. san stöld. Han har flera gånger efter sitt gripande varit inställd till polisförhör, men ehuru en mängd personer intygat att han är den för tredje resan stöld straffade Wessman, har han dock enständigt nekat dertill. Först i gär erkände han sig verkligen heta Wessman. — Rädhusråttens 6:te: afdelning afkunnade i går utslag uti den förut i denna tidning omtalade ransakning med pigan Axelina Dahlberg, tilltalad att hafva afdagatagit och i en källare nedgräfvit ett af henne d. 6:te sistl. Juli framfödt gossebaro.. Allmänna äklagaren stadsfiskalen De Berg hade i sitt slutpåstäende: yrkat att Dahlberg mätte dömas att straffas med 25 par ris, undergå offentlig kyrkopligt och derefter uti 2:ne ärs tid hällas till allmänt arbete ä korrektionshus. Till följe af stadsläkaren Blachets till domstolen inkomna utlätandeatt ä fostret icke något yttre väld kunnat upptäckas utan det vore att antaga att det afiidit genom bristande värd efter födseln, så ansäg domstolen brottet icke kunna svärare anses än att Dahlberg lagt det framfödda fostret ä lönn, och dömde henne att derföre böta 50 daler silfvermynt eller i brist af tillgång undergå 14 dygns fängelse vid vatten och bröd, samt i Jacobs församlings kyrka undergå enskildt skriftemäl. Utslaget underställdes hofrättens ipröfning och skärskådande. — En död okänd mansperson har sistl. tisdags middag anträffats i sjön vid Tegeludden, och blifvit afförd till bärhuset. Den döde antages hafva drunknat under: badning, emedaw på stranden funnits liggande hans kläder, bestående af svartrock, grå byxor