Aftonbladet – 18 augusti 1854, sida 2

i sjelfva verket hemsegla först sedan det i tre år uppehållit sig i dessa farvatten. Huru många rörande historier kunde icke öknen förtälja, om den, icke vore lika stum som mörk? Himlen, jorden och regeringen tyckas förena sig om att plåga och undertrycka hvarje mensklig stämma. De vidsträckta isfälten: äro ännu tystare än hafvet med afseende på de skeppsbrott, det döljer. t denna ofantliga graf bar Ryssland anförtrott det hvärf, att uppsluka de begåfvade och hjeltemodiga folkslag af hvilka det är omgifvet. Då det icke utlevererar krigsfångar, utan låter dem försvinna, har det på sin tid uttömt Sverge. Carl XII:s soldater, som blefvo tvungna att verkställa murarearbete, hvila vid foten af Tobolsks bastioner, som med släp och möda byggdes af dem. Sverge bar tillryggalagt vägen; Polen börjar nu den tunga vandringen. Det sorgliga tåget stannar. icke, upphör icke; ett helt folk vandrar till öknen, till grafven. Medan sålunda det stora Ryssland med sina trälar vexer lika frodigt som steppernas gräs, men också likaså enformigt, och likväl i sin storhet förblifver opersonligt, likgiltigt, försvinner de hjeltemodiga folkens kraftiga per-. senlighet, hos hvilka hvart hjerta var et brinnande låga, dör bort, stiger ned under jorden. Siberien gräfver ned och betäcker sin skatt. Det är rörande att det som man icke kunnat dölja, det som kommit fram i dagsljuset, ir icke det väldiga motståndet, utan den naturliga slägtuppoffringen. Hjeltarne finnas icke mera; men fadera, mannen, älskaren hafva blifvit qvar och den nat.irliga ömheten är icke utslocknad; ännu ser man hjertats underverk, kärlekens seger öfver menniskornas råhet. Allmänt bekant är den af Custine meddelade berättelsen om furstinnan Trubetskoi, som öfvergaf allt för att följa sin make, en olycklig man af medelmåttiga cgenskaper, som haft det ödet att låta sina vänner omkomma, urskulda sig sjelf ech öfverlefva