Aftonbladet – 17 augusti 1854, sida 2

de; han bär det, han märker dess tyngd ; befallningarne af hvarje öfverordnad, till och med den ringaste, och det är icke blott en utvärtes lydnad; en religiös känsla blandar sig deri, han lyder af fromhet. En träffande anmärkning är gjord af en man, som betraktade sakerna med kallt blod och uppmärksamhet. Fransmannen och ryssen, lika käcka i faran, äro ohka hvarandra deruti att den sednare trycker tschakoten ned i ögonen och går fram utan att se sig om, den förre rycker fram med öppen blick. I linien upptaga ryssarne blott gamla soldater. De som öfverlefva en så sträng inöfning och blifva gamla under den, måtte besitta en mer än vanlig uthållighet, måtte vara goda soldater, som man icke bör jemföra med de andra. Midt emot en sådan fiende må hvarje europeisk armå stärka sig genom upprepade anfall. Är den ryska armåen nu fanatisk, såsom den varit förr? Ingalunda. Drifves den af hänförelse? Sedan den i 30 år stått i vapen emot Europa, sedan den blifvit utmattad och likgiltig genom ständiga parader, tror den mindre på den krigsgud som alltid föredragit diplomatiska medel. Intet har verkat förderfligare på denna armeå än den misstänksamhet, hvarmed den ängsliga polisen uppfyllt den. Alla spionera och observera allt. Hvarje officer fruktar att blifva angifven af sin närmaste kamrat och förekommer honom derföre heldre. Soldaten ser detta sorgliga moraliska tillstånd hos förmännen, som han icke kan akta, om han än måste lyda; den inre lydnaden är rubbad. Det är svårt att känna den ryska soldaten riktigt. Under den stela hållningen, under de oföränderliga anletsdragen döljer han ofta en mycket fin omdömesförmåga, som likväl blott sällan gifver sig tillkänna. Vi skola anföra en omständighet i detta afseende, hämtad från Suwarows fanatiska soldater. Denna lilla berättelse är mycket naturlig och sanningsenlig och visar ett svagt spår till ironi, ett mycket rörande drag af medlidsamhet, ett