Aftonbladet – 16 augusti 1854, sida 2

RYSSLANDS MARTYRER ?). Af Michelet. Antingen hon nu tillbakahölls af någon nyckfull passion eller hon dertill förmåddes af någon andlig, som omvändt henne, hvilket hände mer än en dam på Alexanders tid, så åstod hon hårdnackadt att hon ville qvarblifva i Paris och icke mera ville höra talas om Ryssland. Hennes man, som var ledsen på att skrifva, bedja och befalla, slutade att skicka henne pengar och trodde att hungern skulle föra henne tillbaka; hon var emellertid envis, lät upptaga sig i ett klosteri Paris för en ringa kostpenning, afskedade allt sitt folk, och gjorde icke ens ett undantag för den lilla Cotya. Henne dref herskarinnan bort på samma hårda och våldsamma sätt, som hon hade röfvat henne. Från herskarinnans boning fördes hon sent en afton långt bort och qvarlemnades i en portgång. Det var kolmörkt och regnade starkt. En förbigående dam hörde ett barn gråta, gick närmare och märkte till sin stora förundran en nästan fullvext flicka, vacker som en enel, som blott kunde gråta, men icke tala. on förstod nemligen icke ett ord fransyska. Gud hade haft barmhertighet med henne. Det var madam Leroy, Bellocs syster, som anträffat barnet; hon rördes af medlidande och tog flickan med sig, uppbragt öfver den hårdhet, den råa känslolöshet, som kunde öfvergifva en olycklig flicka i så ung ålder och med en sådan skönhet, som gjorde hennes fara ännu större, åt en stor stads nattliga äfventyr. Hon omvårdade och uppfostrade flickan, lärde henne fransyska språket och behandlade henne med en mildhet, som hon aldrig erfarit sedan hon kom från sitt hem. Då madam Leroy sedan måste öfvergifva Paris, lemnade hon henne inågra damers omvårdnad, hvilka alla aktade och älskade henne. Hvarföre skulle jag icke nämna dem och så) Se A. B. At 183 och 185.