Aftonbladet – 16 augusti 1854, sida 2

lunda återkalla ett af mina angenämaste minnen, en älskvärd familj? Dessa damer voro den ståndaktiga, snillrika, då 80-åriga enkan efter luftballongens uppfinnare, Montgolfier, och hennes värdiga dotter, en produktiv författarinna, som skrifvit mycket för att främja det goda, men icke för att göra uppseende och derföre nästan aldrig har gifvit sig tillkänna. Man kan lätt förstå att ett så varmt och ömt hjerta visade sig kärleksfullt emot Cotya. Den unga flickan behöfde varsamt behandlas och vårdas; hon hade vext fort, men var mycket svag; skulle hon bära en ringa börda eller blott gå uppför en trappa, så blef hon genast andtruten. Man trodde att hon hade en böld i hjertat. Oaktadt hon kommit i så goda händer och behandlades såsom dessa damers barn, var det likväl icke svårt att se att minnet af hennes hem ständigt följde henne, att intet kunde uttränga detsamma, att hon alltid befann sig i Ryssland vid sjökanten der man bortröfvat henne. I sjelfva verket hade hon nästan aldrig lemnat Ryssland. Hennes själ var blott medelmåttigt utbildad, oaktadt hon talade fran-. syska med märkvärdig lätthet och välljud; hennes hjerta var deremot utvidgadt, kanhända allt för mycket, men endast till fördel för hennes barndomsminnen, Hvar gång de kommo för henne brast hon i gråt. Dessa damer, som voro sjelfva godheten, beslöto, i samråd med sin väninna madam Belloc, att göra allt möjligt för att få reda på hennes slägt. De funno välvilligt understöd af den ryska beskickningen, men ingenting kunde upptäckas. De upplysningar Cotya var i stånd att meddela voro alltför obestämda och förvirrade. Jag har blott en enda gång sett henne hos dessa damer, vid pass år 1823. Jag erinrar mig mycket väl det intryck hennes inträde gjorde på de närvarande gästerna. Först var det ett uttryck af tillbakahållen beundran, derpå ett slags vemodig ömhet. Fon var temligen lång men såg svag ut. Med sina vackra men för en 20-årig flicka något späda