Aftonbladet – 15 augusti 1854, sida 3

vören i rådhusrätten och måndagen den 7 dennes, efter af borgenärerne uti Rolofssons konkurs fattadt beslut och af dem erhållet uppdrag, infunnit sig uu sterbhuset, jemte vederbörande länsman och förevi ande landshöfdingeembetets resolution yrkat ati utbekomma och i taka händer sätta enkan Ekmans qvarlåtenskap. Emedan kleckaren Hallen vid tillsället icke varit hemma, hade kaptenen uppdragit åt iänsmannen att dagen derefter infinna sig och rätta landshöfdingeembetets beslut i veruställighet. Kapten Silfverhjelm bestred tilltalade Lindbloms, Ruudqvists och Sundbergs uppgiiter, att da samma dag vittnesförhöret exde rum blifvit uti kaptenens b förhördåa om ds svar de skulle afgifva. Orsaken före de blifvit ditkallade var den, att kaptonen ville att vid förhöret ingen skulle uteblifva, utan alla på ea gång vara tillstädes,. På framställd frå vidgick kapten Silfverhjelm, att han icke hos R son egde annan fordran än den honom blifvit lovad för utförande af rättegängen, ehuru Rolofsson, uti sin af kapten Silfverhjelm författade och till rådhusrätten ingifne stat, uppgifvit kapten Silfverhjelm ega att fordra 1000 rdr bzo. Kapten Silfverhjelm uppgaf att han för rättegängen utgifvit en kontant summa af nägra hundrade riksdaler. Repslagareäldermannen Kle n, ombudsmannen Luadgren och vaktmästaren Ljungdahl, hvilka ingätt borgen för lyftande af arfsmedlen, voro äfvenledes på kallelse tillstädes och uppgåfvo: Hr Klein: att Rolofsson mot revers och borgen af köllaremästaren Ekholz erhöllit af Klein ett lån å 300 rdr bko. Dä Rolofsson gjort konkurs hade hr Klein infunnit sig vid sammanträdet med kreditorerna och på tillstyrkan af de öfriga kreditorerna förki-rat sig villig ingå borgen för lyftande af det arf, som tillfallit Bolofsson, och dess sättande i taka händer. Detta är allt hvad Klein om transaktionen hade sig bekant. Ombudsmannen Lindgren och vaktmästaren Ljungdahl uppgåfvo sammanstämmande, att de, icke haft vidare att skaffa med transaktionen än att de s äro fordringsegare uti Rolofssons konkurs, efter af k ditorerne vid sammanträdet fattadt beslut ingått orgen jemte hr Klein för arfvets lyftande och söttzude i taka händer, emedan de ansågo sig dertill skyldiga och isynnerhet Lundgren, såsom utsedd god man i konkursen, att för massans bästa söka hindra Rolofsson att få medlen om hand. Nigot vidare hade de icke med transaktionen haf: att skaffa, och hade de för öfrigt varit fullt öfvertygade om atttestamen tet var riktigt, isynoerhet sedan de sett protokollet öfver det inför rådhusrätten hållne vittnesförhör. Af kapten Silfverhjelm togos i poliskammarens vård alla handlingar och protokoll, angående frågan. Bagaren C. W. Pettersson, boende i huset n:o 25 Norrlandsgatan, hade äfven blifvit tillskyndad förlust af Rolofsson. Hos Pettersson har nemligen Rolofsson mot hypotek af det falska testamentet fätt låna kontant 200 rår rgs, och erhållit borgen ä 300 rdr rgs, hvilka skuldsediar blifvit belånade hos en kommissionär. Ransakningen den 14 Augusti. Rolofsson upphemtades från häktet och uppmanades af polismästaren att nu, sedan han hört att hans me brottslingar erkännt, äfven sjelf afgifva en sannin enlig bekännelse. Han fortfor dock att påstå, att dei melian honom oeh enkan Ekman upprättade testa ment9g vore rigtigt, och vidhöll de uppgifter han förut gjort. Nu hördes tvenne vittnen, hvilka voro inkallade frän Drottningholm. Pigan Maria Margaretha Andersson, i tjenst hos rådman Ihrmark som bor i samma egendom å Drottningholm, hvarest aflidna enkan Ekman bott, berät tade: Enkan Ekmans rum hade varit så belägna ait vittnet, som uti tvenne ärs tid varit i tjenst hos rådman Ihrmark, under nämnde tid bestämdt skulle observera hvem som besökte Ekman. Då enkan Ekman till matlagning begagnade rädman Ihrmarks kök, så voro de nästan hela dagarne tillsammans, ty ömsom hade Ekman uppehålilt sig i sällskap med vitt net och ömsom hade vittnet varit inne uti Ekmans rum. Vittnet hade sett att Rolofsson sistl. sommar åtskilliga gånger besökt Ekman, hvilken anförtrott vittnet att han friade till henne, men hon hade yitrat att hon vore så ledsen på alla karlar, och då hon nu vore 72 år gammal, så vore hon fullt öfvertygad om att det endast vore till hennes pengar som det friades. Rolofsson hade emellertid varit mycket efterhängsen, men alltid då gumman observerat att Rolofsson var på Drottningholm hade hon reglat öörren och stängt in sig samt bedt vittnet svara att hon ej var hemma. Vittnet svarade på framställd friga, under småleende, att hon icke fann någon känsla hos gumman till Rolofssons förmån, ej heller ringaste begifvenhet på att ånyo ingå giftermål, helst gumman, som för tvenne är sedan efter endast 3:ne mänaders giftermäl sednast blef enka, yttrat att den sednare mannen, eller nämdemannen Ekman, endast velat komma åt hennes pengar. Gumman hade ofta yttrat, att hon kände Schierman för att vara en slarf, och tog också för gi!vet, att då Roliofsson rekommenderades af Schierman, även Kolofsson vore en slarf. Schierman hade en dag infunnit sig hos gumman, och under helsning från Rolofsson skänkt gumman en ljussax med bricka al silfv.r. Gumman hade icke velat ta emot presenten, men Schierman hade enträget begärt, att densamma skulle få stanna qvar tills dess Rolofsson sjelf inställde sig. Då Rolofsson nägra dagar derefter inställde sig, kunde gumman icke förmå honom återtaga presenten. På framställd fråga svarade vittnet, att hon aldrig hört Ekman yitra det hon lofvat Rolofsson giftermål, äfvensom vitinet slutligen bestämdt förklarade, att aldrig under loppei af förlidet är mer än en person på en gäng varit hos eukan Ekman, och säledes vore uppgiften att den 3 sistlidae September hela sällskapet, skulle hafva varit hos Ekmen och uppgjort testamentet osanning. Hustru Anna Catharina Larsson blef nu förekallad och berättade: Hon påminde sig bestämdt, att emellan Schierman och enkan Ekman uti Oktober mänad sistl. år förefallit samtal. Vittnet hade varit bortskickad ett ärende åt Ekman, och då hon kommit tillbaka, hade hon hört att Schierman var på besök hos Ekman. Som det är en tunn vägg emellan det yttre och inre rummet hade hon hört större delen ai samtalet. Schierman bade sökt öfvertala gumrman att gifta sig med Rolofsson, hvilken skulle vara en dugtig och redbarkarl, men gumman hade svarat: jag ger f-n alia karlar... Schierman hade derpå invändt, kära fru Ekman decidera sig snart, ty en så bra karl soma Rolofsson är det ondt om, och huru tänker väl frun annars ställa om med sin qvarlåtenskap. Gumman hade derpå svarat, den för vara tills jag dör och dä fär de ta den. Vittoct förklarade att hon bestämdt påminde sig att detta samtal egde rum i Oktober månad, emedan rädman Ibrmark redan var inflyttad till staden, äfv-nsom vittnet aldrig seu att Rolofsson nägon gång besökt Ekman i sällskap med annan person, och d. 3 September ville vittnet påminna sig att ingen fremmande person varit på besök hos Ekman. På framställd fråga om Ekman, efter det Schierman afägsnat sig, yttrat till vittne: om hvad ärende han haft, svarade vittnet, nej, hon sa endast att Schierman gjort sig ärende med ut skänka henne 2:ne marker förstt smör,. Rolofsson tillfrågades nu om han ännu längre kunde neka för bedrägeriet, sedan hustru Larsson inty gat att det bestämdt variti Oktober månad som Schierman framfört frieriet till gumman, men testamente: är dateradt d. 3 September. Rolofsson fortfor att på stå det testamentet är riktigt, och att gumman i Juli mönad hade lemnat siti samiycke till gifter mälet; de hade då förlofvat sig, ehuru det skull hällas tyst, emedan Ekman vore rädd att iala on: för hofrättsrådet Segerheim, hvilken varit utredningsman i sterbhuset efter hennes sednare man, att hon äterigen ämnade gifta sig. Rolofsson, tillfrågad hvarföre han icke säsom varande fästman till gum man närvarit vid begrafningsuillföllet, svarade jag fick inte veta af hennes död förr ön jag såg annonseradt om bouppteckningen som skedde den 16 Vcbruari detta är. Det upplystes att Shierman, vid sina underhand