Aftonbladet – 15 augusti 1854, sida 2

hade intet skäl att misstro deras sannfärdighet, när man såg de förfärligt sargade och tilltygade qvarlefvorna af rostbiffarner. Dock bör det erkännas, att det ej var brist på porter och vin etc., och dermed blef man dessutom ganska ferm: expedierad. Hvad sjelfva maten angår, så var det deremot knappt någon möjlighet att få smaka något deraf, så vida man ej ville beqväma sig till att gå ner i köket och der ackordera om en bit. Med mathållningen ansåg man det mindre vigtigt, förmodligen af det skäl, att hade en passagerare blott fått i sig en bit bröd eller så der omkring, så hade han genast spisat vid table dhöten, och dermed var inkomsten af tre riksdaler banko för dagen (deri ej inberäknadt kaffe och porter etc.) viss. Dricksvarorna deremot betaldtes särskildt: det var skälet hvarföre man blef fermt och ordentligt betjenad med hvad man deraf begärde. I förbigående må nämnas, att kaffet (som betalades med 8 sk. koppen) måste drickas utan någon grädda alls. Jag fritager mig från att vidare beskrifva de öfrisa målen. MHurudana de varit torde läsaren kunna sluta sig till, när han får veta att den nu nämnda söndagsmiddagen var det enda ordentliga (1) målet som bestods under resan. Också förklarade restauratricen, efter nämnde middags slut, rent ut, att hon ingenting vidare hade för den återstående tiden af resan! Man finge hjelpa sig så godt man kundep! Vid ankomsten till Degerby, omkring kl. 4 på söndagseftermiddagen, beredde vår förträffa lige kapten oss en ny öfverraskning dermed att han förklarade sig icke gå vidare. Han ämnade icke gå till Bomarsund och utsätta sig för kulregnet. Dessutom kände icke lotm sen som han medfört från Stockholm farvattnet tillräckligt för att han med säkerhet skulle kunna föra oss dit. Märk läsare! Vid Degerby — vid pass en timmes väg från Bomarsund — fingo vi först veta, 1:o att det ej varit vår kaptens mening att någonsin föra oss till Bomarsund och 2:o att den af honom engagerade lotsen ej heller kände farvattnet dit. Man torde lätt kunna föreställa sig hvilken allmän harm detta ovärdiga beteende skulle uppväcka bland samtliga passagerarne på far. tyget. Den gaf sig också luft i bittra, men välförtjenta förebråelser, men derpå svarade vår kapten att det var ingen som hade något att säga när han befallde! ÄAndtligen lyckades man dock öfvertala honom att efterhöra om det ej vid Degerby funnes någon som kunde föra oss vidare. Så fanns också, nemligen en gammal kronolots vid namn Bolund — ett riktigt praktexemplar till lotsgubbe — som erbjöd sig att med full säkerhet föra osg fram till Bomarsund. Vid underrättelsen härom voro vi i glädjen färdiga att bära gubben Bolund på våra armar — åtminstone upp på kommandobryggan — men det satte vår kapten p för. I sin outgrundliga vishet fann han det bättre att i stället som lots engagera en fiskköpare , som medföljt ångfartyget Flink härifrån till Åland i lördagsafton. Följden af denna åtgärd blef den, attinnan vi ännu kommit en mil från Degerby, stötte vi på grund och blefvo gittande der hela natten ända till middagstiden i går. Nu blef det — må man tro — en uppståndelse på vår farkost; till att börja med ramlade allting öfverända vid de häftiga stötar som fartyget gjorde, då det i full fart rände upp på grundet. Dernäst rusade alla i förvirringen upp på däck, för att skaffa sig någon underrättelse om vidden af den fara, hvari man kommit. Till all lycka låg på ej så långt afstånd från oss en fransysk fregatt, som, sedan ett skott från ångfartyget blifvit aflossadt och flaggan hissad på half mast — allt sedan man först länge och väl måst uppmana vår kapten dertill — utskickade några slupar med åtföljande manskap till vår hjelp. Hade vi ej haft dessa att vända oss till, så hade vi troligen ännu i denna stund legat qvar på samma ställe. Efter det mest ihärdiga och ansträngande arbete hela natten och påföljande förmiddag igenom lyckades det slutligen vid middagstiden i går för de franska sjömännen att få fartyget af grundet. Det var en riktig glädje i eländet att se dessa fransmän, huru de hela natten igenom, utan att förtröttas och utan att mista sitt goda humör, med den största ihärdighet verkställde detta ansträngande arbete. Vår egen besättning tog saken ganska lugnt och styrmannen gick i god ro att lägga sig att sofva, medan de fremmande sjömännen arbetade på att få fartyget loss. Natten tillbragtes af passagerarne, nemigen af dem som ej lyckats få hyttbiljetter — och dessa utgjorde flertalet — på ett sätt som stod i full harmoni med den öfriga beqvämligheten under resan. Det hette, vid anteckningen till resan, att för alla, som ej erhållit hyttbiljetter, skulle beqvämliga liggplatser anbringas i lastrummen. Denna beqvämlighet bestod deri, att man godhetsfullt upplåtit lastrummen åt passagerarne, men utan att man gifvit dem en madrass eller ringaste dylikt att lägga under sig, utan man måste ligga på blotta bottnen elier fastmera de sluttande, med uppstående brädkanter jörsedda innansidorna af fartyget! Den som på sådana ejderdunsbäddar, kan få någon sömn i sina ögon, den måste man beundra. Här fanns dessutom icke tillräcklig plats för alla. Alla som ej funno det rådligt eller särdeles behagligt att qvarstanna på fartyget, landsattes på en klippa et stycke derifrån och fingo der tillbringa natten under bar himmel. Sedan fariyget en gång blifvit loss, afgick det först till den ofvan nämnda fransyska fregatten, hvilken på ett så utmärkt välvilligt sätt hjelpt oss ur, vårt betryck. Vi inbjödos der att bese densamma, hvilket också skedde, hvarvid en medlem af sällskapet uttryckte vår förbindelse för den artighet och välvilja som ! i så rikt mått blifvit visad oss. : å Efter många äfventyr ankommo vi således ! omkring kl. half fem e. m. framför Bomarsund. Vi hade redan, genom den intressanta bekantskap vi fått göra med fransmännen, glömt våra föregående missöden och gjorde det nu helt och hållet, då vi framför oss sågo det respektabla Bomarsund ochi