Aftonbladet – 12 augusti 1854, sida 3

uppbygga fästningen, så blefve Petersburg beständigt blottadt och czaren rödgad att flytta sitt hof och sina garden till Moskau, deras rätta plats. Ryss Jands centralpunkt blefve då långt aflägsnad från våra gränser. Hela Finlands eröfring vore för oss af föga vigt, så vida vi ej tillika kunde förstöra Kronstadt och ryska flottan. Ty om vi äfven antaga, att man efs ter långvariga och oerhörda ansträngningar hade eröfrat fästningarne Sveaborg, Bomarsund, Gustafsvärn, Ruotsensalmi och Wiborg, samt uti ett af pass upp fyldt land, hvarest den svage länge kan göra öfvere makten motständ, slagit den ryska armåen, och slutligen i freden fätt oss landet tillerkändt med 1790 ärs gränser: hvad blefve resultatet? Sverige skulle komma i ett beständigt krigstillstånd och ändock icke vara säkert om det nyförvärfvade området. Ty,emedan ryska flottan beherrskade Finska viken och Östersjön, kunde den vid första gynnande tillfälle afskära förbindelsen med Sverige, och arm6en sedan i ro återtaga landet. EMer kanhända vi, för att bibehålla detsamma, skulle obligera Engelsmännen att ständigt hälla en stark bevakningsflotta i Östersjön, hvilket desse naturligtvis åtoge sig af purt ädelmod, utan att fordra den ringaste ersättning och utan att så smäningom anse Östersjön såsom ett engelskt haf? Vi tro uppriktigt, att Finlands äterfående skulle under sådane omständigheter för Sverige medföra vida mera oro och fara, än lugn och nytta. Om man således fortfarande äflas att återtagå Finland, ehuru man mer än tydligt vet, att finnarne äro ganska likgiltiga för befrielsen, så vida de ej blifva sjelfständige, så vore i alla fall Kronstadts er öfring det första steget som borde tag:s. Man kunde sedan begagna denna fästning såsom atete de pont, samt derifrån i grannskapet af Petersburg landsätta invasioosarmåen, hvarigenom hela Finland blefve afskuret från det öfriga Ryssland. Kronstadts eröfring är och blir säledes i alla händelser för oss svenskar hufvudsaken. Anse viej våra krafter, tillsammans med Engelsmännens och Fransmännens förenade styrka, vuxne att uppnä detta mål, då är det: ej värdt att deltaga i kriget. Tro vi att de förbundne skola använda våra krafter till något annat, eller ej medgifva Kronstadts forstöring och ryska flottans utlemnande till oss, då är det ej hels ler värdt att vi blanda oss i det krig, som ej kat gagna oss. Men tro vi, att de förbundne vilja det vi äsyfta, eller rättare sagdt, hafva vi deras bestämda löfte derpå; tro vi vidare på möjligheten af Kronstadts eröfring med förenad styrka, och hafva vi öfvervunnit alla de öfriga, icke fåtaliga betänkligheterna emot fäderneslandets inkastande i ett vidtutseende krig; då må vi ej mera se oss om, ej göra något halft, utan anstränga oss till det yttersta, för att med kraftig hand göra ett slag, som länge skall varda omtaladt uti norden. XX. XX. X.