Aftonbladet – 12 augusti 1854, sida 3

egenkära infall tillfredsställas, behandla dem som leksaker och plåga dem på alla möjliga sätt. Vilja föräldrarne åter gifva en känbar tillrättavisning, så välja de dertill helst det fremmande barnets. rygg. Det är en känd historia om en ung furste, som fått en jemnårig page till lekkamrat; här var det regeln att pagen skulle lida straffet när prinsen felade. Alltsom Cotya vexte till begagnade hennes herskarinna henne för sin egen personliga tjehst såsom en liten kammarpiga. Som det tyckes skulle hennes ställning härigenom förrbättras, men: tvärtom... De förnäma damer, som råda öfver slafvihnor, äro: sjelfva stora barn, likaså orimliga som de små, blott mera våldsamma och grymma. Cotya hade nu blifvit en halfvuxen flicka omkring 10 år. Karlarne började observera henne och underläto icke att lyckönska hennes herskarinna, som derföre höll så mycket mindre af henne och begagnade hvarje tillfälle att behandla henne med hårdhet. Gick det t. ex. litet långsamt med att sätta skorna på frun, så sparkade denna till henne, så att hon tumlade på golfvet. Hon låg som en hund på en matta vid dörren, och ve henne om man hörde henne gråta om natten. Oaktadt hon hade blifvit bortröfvad så tidigt, hade hon dock bevarat en mycket lefvande bild af sitt hem, byn, skogen, sjön, sina små leksystrar, af det fria och glada lifvet, af sin morfars smekningar, på hvilkens arm hon så ofta insomnat. Detta minne har alltid följt henne, och ännu efter nästan 40 års förlopp är det nästan lika friskt som nånsin. Detta aflägsna och dunkla, men milda förflutna har för henne utgjort hela den verkliga verlden; det öfriga af hennes lif har blott varit en sorglig dröm. Hon var nästan 12 år gammal, då hennes herskarinna tog henne med till Frankrike 1815. Damen, som kommit till Paris med sin man, lät honom vända tillbaka med den ryska armeen och qvarblef sjelf i Frankrike. (Forts. följer.)