Aftonbladet – 12 augusti 1854, sida 2

från den tiden var såld åt Ryssland samt förrådde och baktalade Tyskland. Oaktadt vår vän Pernet, utgifvare af den kända Revue Ind.,, också hade pass, blef han dock fängslad och det på ett lömskt sätt. Man lät honom fritt resa ända till Moskwa. Då han nu var långt afsides från Europas ögon och franska beskickningen, greps han utan någon förevändning. Ingen af de ryssar som han kände vågade göra något för honom. Man kastade honom i ett fängelse på samma djup som fästningsgrafvarne. Här kunde han dagligen genom gallerna se och höra de råa straff, som man der utdelade. Man släpade dit midt för hans ögon de slafvar, som den höga kejserliga polisen åtager sig för deras herrar att straffa. Dessa smärtande klagorop, dessa våldsamma slag med knuten, de förbittrade bödlarnes utbrott af vrede, — allt detta gaf honom en föreställning om helfvetet, som plågade hans hjerta och verkade förfärligt på hans ögon och öron samt småningom äfven på hans hjärna. Han var som fastnaglad vid sitt gallerfönster och kunde icke slita sig derifrån; efter två dagars förlopp kände han sig redan förslöad, bans tankar förvirrades. Huru skulle han då blifva till mods vid åsynen af två unga halfna na flickor, som deras herrskarinna, en verklig varginna, lät piska på ett grymt sätt? Det var två stackars modesömmerskor; de ansågo sig icke såsom slafvinnor, och hade sett sina älskare hos sig i herskarinnans frånvaro. Denna lät formligt hudflänga dem; de tiggde om nåd, och slingrade sig som maskar under slagen. När vår landsman såg dessa blodiga fruntimmerskroppar, var han nära att förlora sansningen. Ändtligen slutade man, då den ena af de unga flickorna störtade och man såg att det var fara för hennes lif. Pernet var likaså nära döden som hon. Var allt detta en tillfällighet? För att tro det skulle man icke känna Ryssland. Man ville böja fransmannen, gifva honom ett stark! och varaktigt intryck af fasa. Fremlingen har verkligen skäl, när han märker ett så ringe