Aftonbladet – 12 augusti 1854, sida 2

VA 22 22— afstånd mellan den frie och slafven, attihågkomma, att den ringaste polisbetjent kan bemäktiga sig honom och låta prygla honom. Dessa sömmerskor voro icke slafvinnor, möjligen fransyskor, såsom de flesta modesömmerskor. Två tyskar, som kommo från Ryssland, störtade sig, i detsamma de satte foten på ett engelskt fartyg, i hvarandras armar, utropande: Min vän, nu kunna vi då åter andas fritt., Jag vet icke om alla, som lemna Ryssland, kunna prisa sig så lyckliga. De flesta qvarlemna der en väsendtlig del af deras esentliga jag. De som lefvat der en längre tid tala i allmänhet derom med stor försigtighet, antingen derföre att de ännu äro underkastade den förskräckelse, som aldrig öfvergifver dem, eller derföre att de äro sammansmälta med detta märkvärdiga land, ryssifierade, som man kallar det. De neka ej att det finnes mycket förhatligt och onaturligt i Ryssland; de erkänna det utan förbehåll, men klandra det icke. Deras sedliga känsla har blifvit försvagad och förslöad, så att de icke kunna fälla en bestämd och riktig dom. Utom skräcken besitter Ryssland ett annat verksamt medel till att utmatta och försvaga. Detta lif inne i runimen och i varma bad, dessa natt och dag uppvärmda hus, de vekliga vanorna i ett land med lifegna, allt detta förslappar den moraliska känslan. I början såras hjertat af slafveriets råa sidor, derefter lär det att tiga; den sinnliga sidan får öfverhand. Mången, som i början upprördes deraf, ursäktar det selan och slutar med att finna det mycket behagligt. En författare, som tillbragt 20 år i Ryssland, skildrar den känsla som bemäktigade sig honom första gången han hörde fruntimmer piskas. Deras genomträngande och hjertskärande rop nådde hans öron med alla slags barnsliga klagoljud, med en smärtande oskuld; han hörde alla de inställsamma ord, med hvilka offret hoppas beveka sina bödlar. Flickan bad: Näåd! barmhertigheti icke i dag! jag är sjuk, skona mig! — Den gifta