Bref från Australien. (Forts. från onsdagsbl.) Det bedrifves sannerligen mycket ofog af emigranter med att obetänksamt eller mot bättre vetande skrifva lockande beskrifningar på deras närvarande ställning och det land, der de befinna sig. Så skrefvo t. ex. de s. k. Jansenisterna i Amerika mycket granna bref bem till de sina, på samma tid då hundratal af denna fanatiska sekt fröso ihjäl eller dogo af hunger i den ödemark, som de utmälade som ett paradis och gåfvo det sä idylliskt klingande namnet Biskopskullen. När hr G. kom till Sverge frän Mexico, talade alla idningar om hans förmögenhet och om Mexicos herrlighet och rikedom och mexicanska folkets välmäga, hvilket existerar i tryck och skrift, men allsicke i verkligheten. Mexico är verkligen ett godt och fruktbart land, der jag hellre än på nägot annat ställe skulle vilja lefva, om der funnes ett sådant folk som hemma eller i de nordliga Förenta staterna; men hvem kan trifvas eller känna belätenhet i ett land, der man ej kan gå utanför stadsporten, för att njuta af naturens skönhet, utan att ha på sig pistoler och stiletter säsom en bandit. Kan man för allvar tala om rikedom och välmäga der, hvarest man icke eger nägot skydd åt densamma eller förmär gifva helgd åt eganderätten? Äfven Cuba är skildradt som ett paradis; men jag har sett huru den spanska despotismens svärd sväfvar öfver innebyggarnes hufvuden och huru hvar och en som vägar hysa en frisinnad tanke, som vägar känna antipati mot mörker och prestvälde, icke eger den riogaste säkerhet för lif och gods. De lofsjungande bref, som sändas hem, äro ganska ofta dikterade af en falsk ambition; man vill i sitt elånde ätminstone ha den tillfredsställelsen att lysa för de hemmavarande, som icke kunna kontrollera riktigheten af uppgifterna. Man mäste förstå mig rätt: det är för ingen del min mening att afräda den fattige, den som har litet att förlora, att emigrera till orter der havs arbete kan bättre betala sig än i fosterlandet. En sädan emigration tror jag också vara af gagn för landet sjelft, som derigenom skall få sina fattighus och fängelser mindre befolkade. Om de menniskovänner, som finnas i Sverge, i stället för att utgifva sina penniogar till mer eller mindre misslyckade barmhertiighetsinrättningar, ville använda dem till att befordra utfattiga familjers utvandring från fäderneslandet, mot det att de undertecknade ett kontrakt, att de skulle återsända de försträckta penningarne så snart de hunnit förvärfva sig nägot, på det andra genom samma medel kunde sättas i ständ att utflytta, sä tror jag att det skulle bli af mycket gagn för landet, som skulle befrias från proletärer och vinna genom de kapitaltillgängar som ätskilliga, hvilka återvände till fäderneslandet, kunde medföra. Främst skulle man i detta hänseende sträcka sin hjelp till unga obemedlade qvinnor, som nu ofta duka under för ett ansträngande arbete, utan att kunna förtjena det allranödvändigaste, eller också nödtvunget falla offer för lasten. Härpä har en ädel qvinna i England, mrs Chisholm, t-nkt och ädeltänkande personer äfven af de högsta samhällsklasser i England ha intresserat sig för och bidragit till att realisera hennes förslag. Hon har redan kunnat sända tusental af unga qvinnor och utfattiga familjer från nöd och elände i England till bergning och välmäga här i Australien, don kallas här allmänt den ädla och goda mrs Chisholm. Hennes man och son lefva här, verkande mycket godt; hon sjelf är för närvarande i England, oförtrutet sträfvande för de fattiga, de betryckta, de eländiga. Ingen som vill och kan arbeta skall här förgäfves söka arbete; all verklig arbetsförmåga är här välkommen. Men den som kommer hit bör också komma med det fasta syftet och den bestämda tanken att arbeta och slita dugtigt, ieke med sinnet uppfyldt med hvarjehanda fabelaktiga föreställningar om ett Eldorado, der mjölk och honung flyter och der guld kan plockas på gator och stigar. Australien kan mottaga en sä stor folkmängd, som den Europa för närvarande hyser; Amerika har plats för långt, längt mera. Och blickar jag omkring mig, så ser jag oerhörda förändringar som skett på de tvä är jag här tillbringat, ett materielt framätskridande, hvartill man torde få söka maken; de elän diga tälten, de usla kojorna försvinna allt mer och mer och i deras ställe resa sig ståtliga hus, palatser, kyrkor. Byggherrarne vid dessa företag äro till en stor del sådana, som för tre å fyra är sedan hitkommo med två :toma händer, efter att hemma ha lefvat i stort elände. Flere tusende bland dem ha att för sin lycka tacka mrs Chisholm, som hänvisade dem till detta land och beredde dem utväg att komma hit. Hon sjelf har vandrat och ridit mängen tröttsam mil inät landet, der hvit menniskas fot aldrig förr trampat, för att utse platser, der de kunde nedsätta sig och börja odla jorden, och då emigrantskeppen anländt har hon ofta sjelf följt emigranterna uppåt landet, för att skaffa dem tjenst, som ej genast kunde börja på egen hand. Och nu, efter en så kort tid, iro många af dessa rika, välmående och ha kunnat hemta till sig en älderstigen far eller mor, en nödlidande bror, en kär vän, 0. S.Vv. Jag har flera gånger ämnat begifva mig härifrån, men när jag jemför min inkomst här med hvad den på andra ställen varit, är det nägonting som manar nig att stanna här längre. Jag arbetar (alla arbeta bär, ty alla mäste arbeta i ett nytt land och endast den idoge kan här förvärfva aktning) på etttryckeri, från hvilket Melbourne Morning Herald. utgifves. Min inkomst är emellan 7 och 9000 rår om äret, af hvilka jag kan sammanspara 3000. Jag hyrer två små rum