Aftonbladet – 10 augusti 1854, sida 3

en ny, djupare gående, förfärligare förföljelse har börjat. Denna despotism, som hitintills böll sig till yttre ting, vill nu tränga in i det inre; den blir orolig öfver tron och öfvertygelsen. . J lyden, det är bra; liksom Polen och Ryssland ären j underhafvande, det är också bra. Emellertid fattas något, förutom hvilket jag icke vill hafva det öfriga, det är att j skolen erkänna mig såsom regel för edert förnuft, som herre öfver eder tro, att j skolen vörda mig såsom föreningen af de två makter, utom hvilka intet finnes. Äro de båda förenade i mig, då är jag fullkomlig, då är jag Gud. Sålunda talade Nebukadnesar och lät kungöra det genom en af sina slafvar (i Januari 1850); han har förklarat att Roms slut är kommet, att den latinska kyrkan är förenad med den grekiska, den allena katolska och allmänneliga, att czaren var den ende påfven i verlden. För 20 år sedan besökte storfursten Mikael Peterskyrkan i Rom, just då påfven förrättade gudstjensten, och yttrade vid detta tillfälle: Det är vackert, det är storartadt; men det skulle vara det i ännu högre grad om vi firade vår gudstjenst här. Kejsaren har gjort mer än sagt det. Från år 1833 har han handlat såsom påfve genom att med grymhet förfölja de unierade (de med latinarne återförenade grekerna). Polen, som var förtryckt i politiskt hänseende, har också lemnat slagtoffren för den fasansfulla religiösa förföljelsen. Hvad annat återstår för denna nye Gud, än att rasa mot Ryssland, mot de otaliga sekter, som hittills lefvat dolda under deras herrars beskydd? Af dessa olycklige sändas 1 medeltal hvarje år 500 till Siberien. Sålunda framskrider denna dödens makt,