Aftonbladet – 8 augusti 1854, sida 3

der och känslofullhet! Skulle ni vilja att kockarne från Sceira och Stambul skola låta insultera sig här i Spanien af grefvesöner, som rusa in i köket med hvetebröd? Non, non, mon maitre, ni är allt för ädel att begära det och hvad mera är — allt för rättvis. Men vi skola nu tala om andra saker. Mon maitre, jag kommer ej allena; det är någon som väntar i korridoren och vill gerna tala med er. Jag. Hvem är det? Antonio. En som ni har träffat, mon maittre, på åtskilliga och besynnerliga ställen. Jag. Men hvem är det då? Antonio. En som skall få ett besynnerligt slut, ty så är det skrifvet. Den mest utomordentlige af alla schweitzare, han från Compostella, — Der Schatzqräber. Jag. Det är väl ej Benedikt Mol? JO, mein lieber Herrn, sade Benedikt, i det han öppnade dörren, som stått på glänt; det är jag sjelf. Jag mötte herr Anton på gatan och då jag hörde att ni var här, följde jag med honom, för att besöka er,. . Jag. Och i namn af allt, som är besynnerligt, hvad vill det säga att jag återser dig i Madrid? Jag trodde att du vid denna tid hade återvändt till ditt fädernesland. Benedikt. Frukta ej, lieber Herr, jag skall återvända dit i god tid, men icke till fots utan med mulåsnor och vagn. Schatzen är innu der och väntar på att blifva uppgrifd och nu har jag bättre hopp än någonsin, — många vänner, mycket p nningar. Ser ni ej bur jag är klädd, lieber Herr? Och verkligen voro hans kläder af mycket bättre utseende, än några han vid föregående uillfällen varit iklädd. Hans rock och pantalonger, af ljusgrön färg, voro nästan nya. På sitt hufvud bar han ännu cen andausisk hatt, men den närvarande var hvarken gammal eller smutsig, utan ny och glänsande