Aftonbladet – 5 augusti 1854, sida 2

tacion, lejonen bland tjufvarne, mest unga karlar, som, ehuru de sjelfva ej hade några penningar, understöddes i fängelset af deras majas (älskarinnor) och amigas (qvinnor af en viss klass), som formera vänskap med röfvare, och hvilkas ära och förtjusning det är att underhålla dessa roäns fåfänga. Dessa qvinnor gifva sina cortejos (älskare) det snöhvita linnet, tvättadt kanske af deras egna bänder i Manzanares vatten för söndagens högtid, då de sjelfva infinna sig, klädda å la maja, och se från korridorerna med beundrande blickar ned på röfrarne, som stoltsera på gården nedanför, Ibland dem som voro klädda i det snöhvita linnet, tilldrogo sig isynnerbet en fader och hans son min uppmärksamhet; den förre var en lång, atletisk figur af omkring 30 år, till professionen en rånare, och ryktbar i hela Madrid för den skicklighet han visade i ohyggliga handteringar. Han var nu i fängelset för ett ohyggligt mord, han begått om natten i ett hus vid Caramanchel, vid hvilket hans enda medbrottsling var hans son, ett barn af 7 års ålder. Äpplets, såsom skandinaverne säga, faller ej långt ifrån trädet; gossen var ( hvarje hänseende sin faders afbild, ehuru i miniatyr. Han bar äfven röfvarskjortan med de vida skörten, röfvarvesten med silfversnapparne, röfvarhalsduken om sin panna, och löjligt nog en lång knif i den karmosinfirgade fajan, Han var tydligen sin skurk till faders stolthet, som slösade all möjlig omsorg på denna galgkyckling, gungade honom på sitt knä och tog ibland cigarren från sin egen mustascherade mun och satte den i gossens. Denne var fängelsets älskling, ty faIren var en af fängelsets valientes (tappre), och de som fruktade hans öfvermod och önskade ställa sig in hos honom, smekte alltilbarne. Hvad gåta i denna vår verld! (Forts.)