Aftonbladet – 5 augusti 1854, sida 2

Hayward, sednare tiders heroer, voro de elegantast klädda män i hela London, Många af de italienske banditerna gå präktigt dekorerade och sjelfva ziguenarröfvaren har känsla för lysande drägt; Harom Pasha, eller anföraren för det menniskoätande ziguenarbandet, som oroade Ungern i slutet af förra seklet, bar sin hatt prydd med guld och juveler till ett värde af fyra tusen gyllen. Märken, j fåfänga och prålsjuka, huru fåfänga och brott hänga tillsammans. De spanska brottslingarne äro lika så kära i att styra ut sig, som deras bröder i andra länder och de äro, antingen inom eller utom fängelset, aldrig så lyckliga som då de, klädda i ett öfverflöd af hvitt linne, kunna sträcka sig i solen eller gå makligt upp och ned. Snöhvitt linne utgör verkligen förnämsta beståndsdelen i röfvargranlåten i Spanien. Hvarken rock eller jacka bäres öfver skjortan, hvars skört äro mycket vida och fladdrande, endast en vest af grönt eller blått silke med en stor mängd silfverknappar, som iro mera för utseendet än för nyttan, ty vesten knäppes sällan. Vidare hafva de vidbyxor, nästan på turkiski sätt; omkring medjan ir en karmosinröd faja eller gördel, och om hufvudet är knuten en brokig balsduk från Bercelona; lätta skor och silkesstrumpor fullända öfvarens drägt. Denna drägtär pittoresk nog och väl passande för Spaniens solbelysta dasar; den bär likväl en prägel af qvinlighet, om ingalunda öfverensstämmer med röfvarens örtviflade lif, Man må likväl icke tro att varje brottling kan stoltsera i all denna lyx; ler finnas olika grader af brottslingar, somiga så fattiga att de knappast hafva en trasa ut skyla sig med. Kanske funnos i det öfverfyllda fängelset i Madrid icke mer än tjugo, som egde den drägt, som jag ofvanföre har sökt att beskrifva; dessa voro jente de repu