len temligen misslyckade qvickhet, att en el grundlag icke kan upphäfvas genom unjantag från ett i grundlagen infördt stadgande! 6 R. F. som innehåller att konungen icke skall någon förderfva låta till lif, ära, personlig frihet c., gör, säger törf., vidare lerifrån ett undantag för de fall, då den unlerordnade allmänna lagen sådant påkallar! Behöfver en så jämmerlig advokatyr någon vedsrläggning? Eller hvad är det positiva stadgandet i 16 SR. F. utom just det att konungen må ingen förderfva eller förderfva låta till lif, ära c., utan han lagligen förvunnen och dömd är, i den ordning Sverges lag och laga stadgar föreskrifva,. Här är det grundlagen, som omgärdar den allmänna lagen med sin helgd; i regeringens af oss klandrade förslag skulle det deremot vara den underordnade lagen som kunde tillintetgöra grundlagens kraft och verkan, Den som har någon logik i hufvudet torde väl utan närmare fingervisning kunna fatta denna distinktion. 4, På frågan om icke sammansättningen af juryn i tryckfrihetsmål bör inflyta i grundlagen? svaras ingenting annat, än att man kan vara tryggare för en förbättring i nuvarande metod för juryns sammansättning, om förlagens antagande fordras blott tre stånd, än om alla fyras bifall skulle dertill vara nödigt. Detta beror naturligtvis på olika föreställningssätt och kan gälla såsom skäl att borttaga hvilken annan del af grundlagen som helst, under föregifvande att vi skulle få bättre lagar genom tre stånds beslut. Man kan icke neka att metoden vore serdeles beqväm, och att man derigenom mycket lättare än genom en cepresentationsförändring skulle kunna blifva af med antingen borgareeller bondeståndet och regera med de öfriga. Det enda kinkiga härvid är, att till en sådan förändring skulle erfordras alla fyra riksståndens beslut, hvilket troligen icke hafver sig så lätt. 5. Frågan: om rättigheten att från trycket itgifva offentliga handlingar kan anses vara if grundlagen betryggad, då det öfverlemnas it en annan författning att bestämma undan:agen? besvaras med det slående argumentet, att tre stånds beslut är tillfyllest betryggande, och att, då någon större inskränkning än för närvarande icke ens var stadgad genom 1794 års tryckfrihetsförordning, det ligger helt och hållet utom sannolikhetens gräns, att tre stånd skulle framdeles vilja besluta någon inskränkningp. Vi erinra härvid endast att man väl kunnat från bättre håll välja något exempel iafseende på skrifoch tryckfriheten, än från den lespotiska och skandalösa period af Sverges historia, då Reuterholm förde spiran och, likasom han sjelf, utan ständers hörande, utfärdat den ifrågavarande förordningen, också kunde tillämpa den hur och återtaga den när han behagade. I afseende på sannolikheten äro vi olyckligtvis ej så mycket optimister som Sv. Tidn. och fästa isynnerhet i denna del vigt vid den sista af våra frågor, angående den utväg, regeringen skulle erhålla genom det föreslagna tillägget till 88 R. F., att emellan riksdagarne utfärda förklaringar, till svar på förfrågningar af embetsmän,, om lagens rätta mening, t. ex. i afseende just på handlingars utlemnande. Som bekant är hafva redan, i partiela fall, sådana förklaringar en och annan gång blifvit utfärdade, i afseende på vissa handlingar, oaktadt det positiva förbudet deremot i grundlagen. Månne det derföre skulle vara just alldeles osannolikt att, sedan grundlagen medgåfve undantag, tillfället dertill desto dristigare begagnades.