Aftonbladet – 2 augusti 1854, sida 3

namn. Dån, sade han, visande ett papper, som han höll i handen, sennor, är det hans excellens corregidorns vilja att ni genast sändes till fängelset Han såg uppmärksamt på mig under det han talade; han kanske väntade att jag skulle sjunka till jorden vid det förfärliga ordet fängelse; jag smålog dock endast. Han lemnade derpå papperet, som jag förmodade vara befallningen om mitt fängslande, i handen på en af de två alguazilerna, hvarpå jag, lydande ett tecken, som de gjorde, följde dem. Jag fick sedan veta att hr Southern hade blifvit afskickad af sir Villiers, så snart denne fått underrättelse om mitt fängslande, och att hin hade väntat i polisen större delen af den tid jag var der. Han hade begärt företräde hos corregidorn vid hvilket han tänkte föreställa och utpeka för honom faran för hvilken han utsatte sig genom det hastiga steg, han tagit. Den egensinnige embetsmannen vägrade dock att se honom; han kanske trodde att om han lyssnade till förnuftiga skäl, skulle han nedsätta sin värdighet. Alguazilerna förde mig öfver Plaza Major till Carcel de la Corte eller domstolens fängelse, som det kallas. Under det jag gick öfver torget, ihågkom jag att detta var det ställe, der i de goda gamla tiderna, Spaniens inqvisition brukade hålla sina högtidliga autos da fe, och jag kastade mitt öga till stadshusets altan, der vid den mest högtidliga af dem alla den siste af den österrikiska linien i Spauien satt och, sedan en trettio kättare af båda könen blifvit brända fyra eller fem i sender, torkade sitt ansigte, svettigt af hettan och svart af rök, och frågade helt lugnt: No hay mas (är det eljest ingenting) ? för hvilket exemplariska prof på tålamod han blef mycket prisad af sina prester och biktfäder, hvilka sedan förgiftade honom.