Aftonbladet – 2 augusti 1854, sida 3

dighet, ett tal, som skulle hafva hedrat en gentleman af hög börd, en monsieur Basomspierre i den gamla Bastiljen, då han mottog en italiensk prins, eller Towerns högkonstapel, emottagande en engelsk hertig, anklagad för högförräderi. Nå, i alla unders namn, hvem var då denna alcayde? En af de största bofvar i hela Spanien. En man, som mer än en gång genom sin slukande girighet och genom sitt förknappande af fångarnes usla portioner förorsakat uppror på gården nedanför, hvilket endast med blodsutgjutelse och tillkallad militärisk bjelp kunde dämpas; en man af låg börd, som endast fem är förut hade varit trumslagare för ett band kungliga frivilliga. Men Spanien är utomordentliga karakterers land. Jag följde alcayden till slutet af korridoren hvarest var en massiv, jerngallrad port, på hvar sida om hvilken satt en barsk fångvaktare. Dörren öppnades, vi vände oss till höger och gingo genom en annan korridor, i hvilken flere personer gingo omkring, dem jag sedan fann vara fångar som jag sjelf. men fängslade för politiska förbrytelser. Vi slutet af denna korridor, som sträckte sig efter hela längden af pation (gården), vände vi oss och gingo in i en annan, i hvilken första rummet var det, som var bestimdt för mig. Det var stort och högt, men alldeles utan några slags möbler, med undantag af en stor trätunna, som skulle innehålla mitt dagliga mått vatten. Caballeros, sade alcayden, ;rummet är utan möbler, som ni ser. Det är redan tredje tiraman af tarde (eftermiddagen) och jag råder er derföre att ej förlora någon tid, för att skicka till era rum efter en säng och hvad annat helst ni må behöfva; den här uaveron (fångknekten) skall uträtta era ärenden, Caballero, adieu tills jag återser er. (Forts.)äl