Aftonbladet – 1 augusti 1854, sida 2

ni skall knappast tro det, men jag utgöt verkligen tårar och var ledsen att jag skildes från dem i ovänskap för den der olyckliga vaktelns skuld. Eh bien, mon maitre, nous poursutvrons notre histoire.. Den äldste sonen var, såsom jag sade er förut, kavalleriofficer och en beslutsam man, och då han fick veta sin faders och sin moders död, svor han bämnd. Stackars gosse! Hvad gör han då, om ej deserterar med två eller tre missnöjda af sin trupp och beger sig till gränsen af Galicien, samlar ett litet parti och proklamerar Don Carlos. För en liten tid gjorde han ansenlig skada åt de liberala och brände och förstörde deras egendomar samt dödade flera nationalgardister, som föllo i hans händer. Detta varade likväl ej länge, hans trupp blef snart förskingrad, han sjelf tagen och hängd och hans hufvud uppsatt på en påle. Nous sommes deja presque au bout. Då vi kommo till värdshuset tog den unge mannen mig upp, som ni såg och der kunde han en stund ej göra annat än gråta och snyfta. Hans historia är snart berättad — han återvände från sina resor, och den första underrättelse som mötte honom vid hans ankomst till Spanien var att hans fader var dränkt, hans moder död och hans broder bängd och dessutom alla hans familjs egendomar konfiskerade. Detta var icke allt; hvart han kom, fann han sig betraktad som en missnöjd och upprorisk person och blef ofta slagen af nationalgardisterna med sablar och påkar. Han tog sin tillflykt till sina slägtingar och några af dem, som voro Don Carlos anhängare, rådde honom att begifva sig till dennes armå och pretendenten sjelf, som var en vän till hans fader och ihågkom hans broders tjenster, erbjöd honom ett kommando i sin armå. Men, mon maltre, han var, såsom jag sade er förut, en fredlig ung man och så mild som ett lam