Aftonbladet – 31 juli 1854, sida 2

oo— I en artikel rörande de föreslagna regeringsrätterna yttrar G. H. o. S. T. bland annat följande: vUnder det andra endast haft några anmärkningar att göra emot vissa detaljer af den föreslagna domstolens organisation, kurna vi ej undgå att hysa svära skrupler mot hela saken, hela den föreslagna institutionen. Man har härvid handlat alldeles efter samma princip — ifall det kan kallas princip — som i afseende å en hop andra olägenheter inom sambhällsorgani men, hvilka man velat afhjelpa; d. v. s. man har ej undersökt det ondas rot och källa, för att der hämma detsamma, utan man har sett till blott den yttre företeelsen och uppletat ett tillfälligt botemedel w.0t densamma. Eljest hade väl den frågan bort i första rummet framställa sig för våra lagstiftare: hvad är anledningen till denna alltmer tillvexande massa af basvärsmål? — Och svaret härpå hade icke varit svårt att finna. En anledning är utan tvifvel den, att regeringen skall afgöra en hop saker, som äro af ren kommunal natur, och som aldrig borde göras till statsangelägenheter. Man har nemligen, såsom vi mer än en gäng framhållit, aldrig gjort sig mödan att undersöka, hvad som tillhör kommunen, hvad som tillhör länet eller provinsen, och hvad som tillhör staten. Så har man gjort till kommunalangelägenh t, men framför allt gjort statsangelägenheter af en hop ärenden, som tillhöra kommunen , dels länet. Straffet, det fullkomligt rättvisa straffet för denna uraktlåtenhet, eller kanske snarare kortsynthet, har följt uti — besvärsmälens öfverhandtagande. (Ett enda exempel är nog att förtydliga detta förhållande: nu skall regeringen afgöra om ett fattigvårdshjon skall ha ett understöd af några riksdaler från den ena socknen eller den andra. Felet ligger dels i en oklok fattigvärdsförordning, dels deri att det är en länsangelägenhet — ty detta borde fattigvården vara — som blifvit gjord till statssak.) Detta är den ena anledningen. Den andra ligger deri, att en hop af våra både gamla och nya och särdeles de sednare, ekonomiska författningar blifvit utgifna med sådan okunnighet om landets olika lokalförhållanden, och sådan svaghet i sjelfva redaktionen, att de oupphörligt gifva anledning till tvister och förklaringar, som slutligen återfalla med centnerstyngd på den oerfarne lagstiftaren. Äfven här följer straffet rättvist på felet. Dessa och flera anledningar till besvärsmälens tilltagande mängd hade bort allvarsamt undersökas, innan man kom fram med det nu väckta förslaget, som dertill blott är ett svagt palliativ. Ty hämmas ej det onda vid källan, sä skall det snart så tillväxa, att man snart behöfver föreslå ännu en regeringsrätt. Det är på detta sätt, sedan man kommit in på denna olyeksdigra bana, som embetsmannahopar tillskapas, hvilka like svampar utsuga landets näringskrafter. Vi skulle tro att det vore hög tid, att man vände äter från denna väg. Och bättringens väg är 1:0 en sund ekonomisk lagstiftning; 2:0 ett rätt ordnande af vårt kommunaloch länsväsen, med deras styrelser: sockenoch länsnämnder, utsedde på sockneoch länsstämmor, samt bestämmande af de angelägenheter, som tillhöra hvartdera området. Här är den väg, på hvilken decentralisationen skall utföras. Intill dess man beqvämar sig att gå in på denna väg, må man få en smula lida af de olyckliga följderna utaf den centralisation, som regeringen äflas att bevara, fastän de borde inse, ait den icke kan och icke bör befatta sig med alla dessa småbestyr. Vi kunna alltså icke finna något skäl derför att riket: ständer skola vid nästa riksdag antaga det nu väckta förslaget till regeringsrätt. Emellertid blir det väl tillfälle att utförligare behandla saken.