härom ! I Detta yttrande bevisar åter att Sv. Tidningens utgifvare är temligen svag i historien. Eller hvad ville det säga att tala om det både östra och vestra romerska kejsaredömets styckande eller rättare öfversvämning af turkar och barbarer i gamla tider, eller det stora franska kejsardömet i de nyare, genom bundsförvandters förräderi och förnämligast Englands okufliga kat och omutliga ihärdighet. Sv. Tidningens trosförvandter upprepa: ja, låt Sverge återtaga Finland, eller Preussen med sig införlifva de tyska östersjöprovinserna, eller Turkiet återfå Krimska balfön; låt slutligen Pohlen åter upprättas, hvad gör det? Ryssland är ändå nog mäktigt att trotsa Europa. Med en dylik öfvertro, hvilken tyckes vara äfven Svenska Tidningens, är det fåfängt att tvista genom skäl. Icke eller vi vilja påstå, att i detta ögonblick Europas öden stå på denna vändpunkt,, men vi tro Ikväl att redan en god början är gjord, derigenom att Ryssland förlorat hela sitt moraliska och politiska inflytande på Europas styrelser, och att den paniska förskräckelse, som kolossens förmenta makt länge nog ingifvit, blifvit skingrad, för att troligen ej någonsin mer utöfva sin magiska verkan på Europas folk. Vi hafva läst historien på det sätt, att stora onaturliga välden, hvilka en tid uppehålla sig genom despotism, korruption och andra demoraliserande medel, ovilkorligen skola, förr eller sednare, sönderfalla, och att det således just är att icke veta hvad man säger, då man talar om att Rysslands styckande skulle höra till orimligheterna och omöjligh :terna, då det tvärtom, just enligt historiens vittnesbörd, måste vara en oundviklig nödvändighet, som förr eller sednare med sin okufliga kraft genombryter händelserna, för att sedan ordna dem efter sin mening. För vår del glädja vi oss åt att gryningen till denna dag redan tyckes hafva uppgått, och ehuru vi visst icke inbilla oss att kampen är utkämpad ännu på många år, så se vi likväl i hvad som redan inträffat, en signal af försynen, att tiden nu är inne att börja den: samma. Hvilka de materiela resultaterna denna gång skola blifva, derom våga vi icke ens en gissning, ännu mindre någon säker förhoppning, men att, sedan isen en gång är bruten, dessa resultater icke skola uteblifva i en framtid, närmare än vi kanske au föreställa oss, derom hysa vi den lifligaste öfvertygelse, grundad på kännedomen både om Europas närvarande ställning och om Rysslands, hvars hela förfarande från begynnelsen af de sednaste förvecklingarna sjelfmant återkallar i minnet det gamla ordspråket: quem perdere vult Deus dementat. Sedan, såsom vi ofvan anfört, Sv. Tidn. ansträngt hela sin förmåga, för att visa huru orimligt och omöjligt det skulle vara för Sverge att återfå Finland, slår han sig med handen för bröstet och yttrar, bland annat: Om våra önskningar i detta fall kan ingen tvekan vara — — -— Vi äro icke af den tankan, som åtskilliga våra landsmän, ganska goda svenskar för öfcigt, hvilka anse Finlands återvinning icke vara för 3verge önskvärd, emedan vi äro lyckligare nu, inom naturligare gränser, hvilka likasom afsluta våra ständiga politiska tvister med Ryssland. Vi dela icke denna åsigt, detta prisande af vår lycka i undangömd hydda, denna fruktan för jättens nära åsyn, ehuru vi afråda att onödigtvis kalla honom öfver oss, framkalla faror, som kunna sätta vår sjelfständighet på spel., Jan tillägger sednare: Således skola vi med glädje helsa den bortröfvade Auras återvändande i Sverges moderliga famn. . Den på första spalten af sin artikel så ytterst fredligt sinnade militären, som måst göra våld på sig, för att motsätta sig kriget, förvandlar sig här, såsom läsaren ser, till en riktig Didrik Menschenschreck; som rädes hvarken för jättar eller troll — när det icke gäller att möta dem förrän man är både död och begrafven. Han älskar icke lyckan i undangömd hydda,, han vill ut och slåss och eröfra och återtaga den bortröfvade dottern, då det nemligen kan ske utan fara och utan att sätta sitt eget mod och sin egen beqvämlighet på spel. Sådant kan man kalla en tapperhet att skryta med och en politik, värdig en konservativ tidning! För vår del äro vi långt ifrån att vilja berömma oss af en sådan hyperbolisk tapperhet. Vi prisa tvärtom lyckan i undangömd hydda; vi frukta för den lurande jättens nära åsyn,; men just derföre vilja vi söka betrygga denna hydda, mot äfventyret att falla ett rof för jätten; just derföre vilja vi drifva jätten bort, så långt att vi slippa hans åsyn. Om detta kan ske och när det kan ske, då vilja vi gripa till vapen och då, långt ifrån att sätta vår sjelfständighet på spel,, skola vi derigenom allt säkrare befästa densamma och förskansa vår hydda, så att den icke vidare behöfver frukta för det apokalyptiska vilddjurets förhärjelser. Sv. Tidn. afslutar sin artikel på följande sätt: Derföre hoppas vi också att de, som leda fäderneslandets öden, icke skola läta irra sig af bedrägliga tecken och af förespeglingen om en ny furstekrona, som äfven inom vära landamären står att vinna i arbetet för ett förbättradt land och ett förädladt folk, och hvilken krona icke heller är att som arf försmåä. Vi hoppas äfven att de män, som i denna högvigtiga fråga skola gifva vär konung räd, inse sin pligt och sitt ansvar, icke blott inför grundlagstolkande ständer, utan inför efterverldens högste domstol, der domslutet fälles under den Högste Konungens sekret. I sanning, ett mycket högtidligt slut på en artikel, bestående endast af prat, motsägelser och skefva politiska resonnemanger. Andemeningen är dock icke serdeles svår att fatta. Van vill söka splittra och derigenom herrskan; man vill gifva en förmaning åt den unge prins, som skall såsom arf emottaga Sverges nuvarande furstekrona, men som gerna blickar tillbaka till de fordna Carlar och Gustafver, som deltogo i afgörandet af Europas öden, och hvilka framför allt älskade detta Sverge, hvarifrån jätten röfvat ett älskadt barn, hvilket i nära 800 år tillhört dess historia, delat dess olyckor, men också dess kultur och dess ära. Detär dessa nationella sympatier som, om det är möjligt, skola qväfvas hos den unge fursten; det är för att tillintetgöra dem, som man skall hänskjuta domslutet till efterverlden och till den Högste Konungem! Vi befara likväl att hvarken svenska folket eller den europeiska politiken afbi ar ett sådant domslut, för att fasa dun fan huaram här handlag och vi