Aftonbladet – 29 juli 1854, sida 3

en varelse, så grufligt olycklig som denne stackars unge man, tror jag ej finnes i Spanien, och alla hans olyckor härleda sig allenast från den partianda, som sedan någon tid har herrskat., Mon maitre, som jag ofta har sagt er har jag lefvat i många hus och tjenat mänga herrar, och för omkring tio år sedan tjenade jag hos fadren till denne herre, som da ännu var blott ett barn. Det var en mycket hög familj, 1y fadren var general i armgen och en man af stor rikedom. Familjen bestod af generalen, hans fru och två söner, at hvilka den person ni nyss sett var den yngsta; den andra var fiera år äldre. Pardieul jag kände mig mycket nöjd med detta hus och hvarje person af familjen var utmärkt artig rot mig. Det är eget nog att, ehuru jag blifvit utkörd ur så många hus, blef jag aldrig utkörd ur detta, och eburu jag lemuade det tre gånger, var det af egen fri vilja. Jag blef missnöjd med de andra betjenterna eller med hunden, eller med katten. Sista gången jag lemnade det, var det för vaktelns skull som hängde ut vr fruns fönster och som väckte mig om morgonen med sitt skrik. Eh bien, mon meitre, sakerna gingo på detta sätt under de tre år; som jag fortfor att vara i huset, ut och in; vid slutet af denna tid blef beslutadt att unge herrn skulle resa och man föreslog att jag skulle åtfölja honom som betjent; detta önskade jag mycket. Likväl var jag par malheur vid denna tid mycket missnöjd med madame hang moder för vaktelns skull och jag begärde ihärdigt att innan jag åtföljde honom, skulle fogeln slaktas för kökets räkning. Dertill ville dock madame ingalunda samtycka och äfven unga herrn, som eljest alltid tagit mitt parti vid andra tillfällen, gade att jag var orimlig; då lemnade jag huset i hastigbeten och kom sedan aldrig inom detsamma.